Ett annat slut

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. 

Jag ligger under täcket, knäpper händerna och läser aftonbönen tyst i mitt huvud, för mig själv.

I barnkören i kyrkan hemma i Sverige har vi sjungit bönen till melodin från ”Blinka lilla stjärna där”. Den och andra sånger, som ”Det lilla ljus jag har” och ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord”.

Tidigare idag har vi varit på söndagsgudstjänst i kyrkan i Ilembula. Det är en stor, grå stenkyrka som ligger nära sjukhuset, byggd av tyska lutherska missionärer. Det är den största byggnaden i byn. Det är proppfullt på träbänkarna, kvinnor och barn på ena sidan, männen på den andra. Det är dunkelt där inne. Lite ljus silar in genom fönstrens tvärgående smala springor, konstruerade för att släppa in ljus men stänga ute värme eller regn.

Prästen pratar på swahili långt där framme och jag förstår ingenting. Det är mycket sång, starka röster som fyller luften, ibland i melodier jag känner igen från psalmboken i vår kyrka i Sverige, men med ord på swahili. De sjunger alltid alla verserna. Gudstjänsten håller på i en evighet. Jag får ont i stjärten av att sitta på den hårda bänken utan ryggstöd. Vi skruvar på oss, jag och mina syskon, det är outhärdligt tråkigt. Först efter tre timmar tar det slut. Mamma tycker att vi var duktiga och sedan slipper vi följa med fler gånger.

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i guds händer. 

Jag har verkligen rest långt bort, ut i världen, men jag tror inte att jag någonsin tänkte på bönens text på det sättet.

Gud som jag ber till finns som en känsla i mig. Något välbekant och självklart som hör ihop med mamma och pappa och med kyrkan hemma, barnkören och berättelserna ur bibeln – sagorna – om Moses i vassen, Den brinnande busken, De tre vise männen och Jesusbarnet. Vad det handlar om i kyrkan i Ilembula är något annat, för mig främmande.

Snart är det dags att resa igen. Under sängen står den gröna resväskan. Mamma har börjat lägga ner kläder och saker som jag ska ha med mig till nästa termin på internatskolan. Lovets korta 2-3 veckor är snart över.

Lyckan kommer, lyckan går. Den gud älskar lyckan får. 

Är det bara den som gud älskar som får vara lycklig? Och om jag inte är lycklig – betyder det att gud inte älskar mig då?

Vi har rest långt. Pappa och mamma arbetar, det är ett viktigt arbete. Jag förstår att de gör något gott, att de kan bidra. Och att det finns människor som behöver hjälp, som behöver det så mycket, det har jag ju sett själv. Det här är något som är större än mig och min familj. Det är ett ansvar som de har.

Men att de har valt att ta det ansvaret, att någon gett dem uppdraget och att de har sökt det, tagit emot det, accepterat det – det tänker jag aldrig på. Att de hade ett val. Att de hade kunnat välja att inte…

Det är ett tungt uppdrag. Nästan en skyldighet. Att rädda och hjälpa fattiga och sjuka människor i Afrika. Det är en mycket tung ansvarsbörda att bära för en 12-åring. För jag har också ett uppdrag: Att klara detta. Ingen har bett mig göra det, men jag måste klara det ändå. Jag protesterar inte. Man vill det man måste.

Jag minns inte riktigt när jag ändrade hur jag bad min aftonbön. Den gamla barnbönen har ett annat, alternativt slut som jag bytte till. Kanske gjorde jag det en sådan här kväll i Ilembula.

Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver fader vår. Amen.

Till sist avslutar jag min aftonbön med att säga namnen på alla dem jag älskar.

Välsigna pappa och mamma, min syster och mina bröder, morfar, farmor, min moster och min hund.

Alla dem jag snart kommer vara skild från. Alla dem som jag lämnat.

—

Läs bloggen från början: Jag, 1979

En rak linje

Ett rakt streck tvärs över ett papper. En cirkel. En slingrande streckad linje som börjar i ena hörnet och letar sig i krokar och kurvor över papperet för att sluta i motsatta hörnet. Att klippa längs de där linjerna med en sax. Dela papperet i två raka bitar, klippa ut en fin rundel. Följa de slingrande kurvorna från a till b.

Hur svårt kan det vara?

För mig, 12 år och välbekant med saxen som instrument sedan 2-3-årsåldern är det förbluffande svårt. Inte för mig, utan för gruppen fnissande och kämpande kvinnor i tant I’s sygrupp i kyrkan i Ilembula.

Jag har följt med mamma dit.

Tant I är positiv och visar och peppar. Hon pratar oavbrutet, fort, fort. Swahili och det lokala språket kibena blandat med lite engelska och kanske några svenska ord också. Hon är varm och entusiasmerande och försöker lära de här kvinnorna att sy. Med den kunskapen kan de kanske tjäna lite pengar, utöver det lilla de kan få in på att sälja överskott från sina odlingar.

Först måste de lära sig hantera de verktyg man använder när man syr. Sax. Nål, tråd. Idag är det saxträning.

Jag sitter bredvid och tittar på medan mamma och tant I hjälper till med att passa in tummar och pekfingrar i rätt öppningar på saxarna och visar fumliga händer hur man ska hålla och sikta för att följa strecket på papperet.

Jag ser förvånat hur saxarna far hit och dit, hursomhelst.

Något så självklart! Något så lätt!

När vi promenerar tillbaka hem, rundar kyrkan och tar stigen till vårt hus pratar mamma och jag om kvinnorna som inte kan klippa. Om att hur något som är rena barnleken för mig, kan vara så svårt för dem, eftersom de inte har haft några saxar att leka med som barn.

Bilderna: Överst: Batiktyget i en av klänningarna mamma sydde till mig I Tanzania.

Nederst: Mamma och jag vid vår carport i Ilembula, med två upphittade gamla jakttroféer som låg där och samlade damm.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Vägen hem

Är det en annan flicka som åker hem till Ilembula efter den första terminen på internatskolan? Om det är så är det ingen som är medveten om det än, inte ens jag.

Påsklovet är nästan tre veckor långt, tillräckligt långt för att åka hem. Jag och mina bröder sitter i baksätet på Opeln och åker mil efter mil från Dar es Salaam med riktning västerut.

Kustlandskapet är låglänt och frodigt, luften är het och fuktig. Det är tätt mellan byarna och längs vägen finns enkla stånd där människor säljer ananas och papaya, eller snidade träfigurer i makonde, det svarta träslaget. Det är vänstertrafik, men på grund av de stora hålen i vägen tvingas bilarna kryssa fram och tillbaka till den sida av vägen som är mest framkomlig. Lastbilar dundrar fram med trasiga ljuddämpare och lämnar stinkande svarta avgasmoln efter sig. På vägkrogarna kan man köpa coca cola om man samtidigt köper en stort glas sprit.

Pappa kör försiktigt.

Så småningom tar savannlandskapet vid med grässlätter och akaciaträd. Vägen skär genom norra delen av Mikumi nationalpark. Strutsar springer i det höga gräset, det är bara den nakna halsen och det märkligt stilla huvudet som sticker upp. Jag får syn på giraffer som äter från trädkronorna, och ser elefanter på håll. Vi vevar ner rutorna för att skapa vinddrag i bilen, men släpper samtidigt in de fruktade tsetseflugorna.

Mil efter mil lämnar jag internatskolan och den jag är där bakom mig. Flickan som håller reda på sina saker, gör läxorna, lyssnar på de vuxna, gör rätt. Hon som klarat sig själv – klarat av det – en hel termin.

Mil efter mil och vi sitter axel mot axel, lår mot lår i baksätet. Vi kivas och svettas, sjunger sånger och leker billekar. Vi skruvar och skaver oss in i våra vanliga syskonpositioner. Den ena brorsan som retas och busar, den andra som pratar och vill att alla ska lyssna. Min syster… är hon ens med på de här långa resorna fram och tillbaka till Dar es Salaam varje gång? Nu är hon inte det. Först när vi hämtat henne från skolan i Kidugala så blir syskonordningen komplett och jag kan ta min plats, som den lugna i mitten. Jag är storasyster, men ändå ganska liten.

Vägen slingrar sig uppför genom ett bergigt område. Här rastar vi vid ett litet vattenfall. Mamma tar fram kylväskan från Sverige, den är packad med matsäck och praktiska plastmuggar i glada färger. Vi hjälps åt att hitta en bra plats att breda ut filten, i skydd från solen under ett träd. Jag och mina bröder tittar noga efter förekomsten av myror, de tanzaniska är ettriga och kommer snabbt i stora mängder om de får korn på något ätbart.

Vi färdas genom det vidsträckta landskapet och ser enstaka baobabträd här och där. När det är torrtid så ser grenarna ut som om någon ryckt upp trädet och kört ner det i marken igen med rotsystemet uppåt. Det räcker med att det allra första stilla regnet kommer, som en föraning om att torkan snart är över, för att små ljusgröna blad ska slå ut. Nu när vi åker förbi är det i början av regnperioden, varje eftermiddag kommer skyfallet. Ett par timmar, sedan drar det bort. Baobabträden grönskar.

Kanske stannar vi till till Iringa, staden som klänger sig fast högst uppe på ett berg, med bästa spejarläget över de omgivande kullarna. Många av människorna som bor här har gjort stora hål i örsnibbarna och tänjt ut dem till öglor. När vi kör förbi ser jag en man som har placerat en tom konservburk i ena örat, där han förvarar ett paket med cigaretter. Andra män går vid sidan av vägen och bär sina cigarettpaket på huvudet, en lätt och ledig last. Kvinnorna bär småbarn på ryggen, fastknutna med mönstrade kangatyger, och på huvudet balanserar de Iringakorgar med tung packning, eller enorma knippen av pinnar och ved.

Innan vi åker vidare äter vi köttgryta och ris, wali na nyama, på restaurangen med det gåtfulla namnet Iringa Railway Hotel. Det finns ju ingen järnväg häruppe på berget.

Nu närmar vi oss Ilembula, resan har tagit hela dagen och jag dåsar i baksätet mellan mina bröder. Internatskolan verkar längre och längre bort. Allt är som vanligt igen. Eller är det?

Bilderna: Rast längs vägen hem till Ilembula. 

Varningsskylt i Mikumi Nationalpark.

Mina bröder.

Baobab, i väntan på regn.

 

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Vinden

En het, torr vind sveper över savannen. Den har färdats långt över hårdbränd jord och torrt gräs. Blåsten har fått de nakna grenarna i akaciaträden att prassla och har rivit upp damm mellan hyddorna i en massaiby flera mil bort. Den kittlar mjukt längs flickbenen och får dem att vilja hoppa och dansa. Vinden lyfter mitt hår och gör att de små fjunen i nacken reser sig som när man ryser.

Mamma tar fram kameran – Klick! – så finns ögonblicket på bild. En het afrikansk vind och hur den smeker överarmarna och blåser runt i mitt tjocka, varma hår. Jag ser bilden och min hud minns.

Mamma vänder sig om och tar ytterligare en bild – Klick!

Bilproblem längs den långa vägen till Lake Manyara. Mitt ute på savannen, vid en grusväg där inte en enda bil passerar. Solen står ganska lågt, skuggorna är långa. Det är inte många timmar kvar till solnedgången och mörkret.

Var jag rädd?

Jag minns bara vinden.

Var de vuxna oroliga, stressade?

Jag minns bara att det var tråkigt att vänta.

Hade vi vatten, mat, varma filtar till den kyliga natten om det inte hade gått att få igång bilen?

Nu är det jag som vuxen, förälder, som undrar. Hur cool hade jag själv varit – strandad vid en öde grusväg med ansvar för fyra barn?

När vi väl kommer fram så är pappa tvungen att ägna hela nästa dag åt att laga bilen medan vi andra, vår familj och familjen H, åker runt i den mytomspunna nationalparken i en hyrd jeep. Elefanter överallt, alldeles intill bilen. Utsikten över sjön och den enorma flocken med flamingos som målar vattenbrynet rosa.

Den heta vinden.

Bilderna: Jag, min syster och familjen H’s yngsta med det långa håret.

Kan det ha varit avgasröret den här gången? Pappa under bilen, familjen H och resten av vår familj väntar och tittar på.

 

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Svenskarna

Eftersom det inte finns någon diesel att få tag på blir vår Land Rover stående och språkskolans orangea folkabuss hämtar upp oss tidigt varje morgon. Mamma och pappa pluggar swahili hela dagarna. Det finns barnpassning ordnad för de minsta barnen, men vi som är lite större får klara oss själva.

Min lillasyster har stuckit för länge sedan och letat upp andra barn. Att hon inte känner någon, eller ens pratar samma språk, spelar ingen roll. Hon är så liten så hon fortfarande vet hur man gör när man leker.

Jag och mina bröder sitter och trycker i folkabussen.

Det regnar och är ruggigt.

Det finns fem svenska ungar till i ungefär samma ålder inne på språkskolan, men dem känner vi inte.

Jag kommer från ett litet samhälle i Norrland. Jag är van vid att de man känner, ja de känner man helt enkelt för att man känner dem.

Det här med att ta kontakt och lära känna någon ny, att våga gå fram och säga: ”Hej, vad heter du?”…

Det är en konst  jag inte behärskar, än.

Snart kommer jag att lära mig att det är bäst att passa på när man träffar någon ny som verkar trevlig eller kul. För kanske finns hen inte kvar så länge, kanske bara en termin. Att lära känna nya människor hela tiden, och att öppna sig och bli personlig snabbt, är något vi kommer att lära oss göra allihop.

Men än så länge vill vi tydligen hellre sitta sysslolösa i en orange folkabuss i ösregnet, än att gå in och säga” Hej” till några okända ungar i samma ålder.

På språkskolan är det svenska, tyska och finska missionärer. På bara en termin ska de lära sig så mycket swahili så att de kan utföra sitt arbete.

Mamma skriver i dagboken för de första två veckorna i Tanzania: ”Första veckan avverkad. Jobbig och stressig. Hur ska detta gå? Dagarna är långa och ingenting fastnar ordentligt.”

Mamma och pappa känner redan alla svenskarna, de har gått den förberedande utbildningen på stiftsgården Breidagård utanför Uppsala.

Jag räknar efter i dagboksanteckningarna. Vi träffar elva svenska familjer och fyra ensamstående missionärer bara de första två veckorna i landet. Tänker jag efter så vet jag några familjer till.

Flera av dem bor redan i Tanzania, en del sedan många år. Men det är också ett stort gäng som samlas på språkskolan i Masoka denna första höst. Sedan kommer de att spridas ut över landet, från Arusha i norr, till Dar es Salaam vid kusten och ut på landsbygden i söder, till platser som Ilembula och Itete. Det är präster, lärare i teologi, sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, tekniker.

De kommande åren bildar de ett nätverk av stöd, hjälp och kamratskap; en by av svenskar. De vuxna hjälps åt på olika sätt: tipsar om när det kommer en veteleverans och går ihop om att köa och köpa en tiokilossäck, skjutsar och hämtar, hjälper nykomlingar, lånar ut sina hus och bilar. De åker och hälsar på varandra, ibland med besökande släktingar. Vi ungar sover skavfötters eller på madrasser på golven hos varandra.

Till slut blir det tydligen tråkigt inne i språkskolan. Den ena efter den andra av de okända kommer kilande i ösregnet och blir insläppta i den orangea folkabussen. Snart immar fönstren igen av prat och skratt.

Så lär vi känna varandra utan att någon egentligen vet hur det går till.

—

Bilden är tagen senare på terminen när ISM – International School Moshi – hade en ”nationaldag”, det vill säga alla nationaliteter på skolan firades. Svenskarnas ”nummer” var att danska jenka i gula t-shirts.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Ilembula by night

Tåget stannar i Makambako, en lite större ort, en marknadsplats. Vi åker på en bred grusväg, sedan svänger vi in på en smalare. Det är jordbruksmarker. Gröna rutor med majsodlingar, och träd – akacior och enstaka baobabträd – avtecknar sig mot torrt, gult gräs. Grusvägen leder så småningom genom byn Ilembula, och kantas av lerhus med plåttak, omgärdade av rensopade gårdar och murar. Magra kor och höns går lösa, hundar ligger och dåsar. Många av barnen har blå shorts eller kjolar och vita (eller före detta vita) skjortor; skoluniformer. På ett av husen har någon skrivit ”Ilembula by night” med stora bokstäver. Byns bar.

Ibland skojar man och säger att något är rena bushen.

Det här är nog så nära rena bushen man kan komma.

Vi är långt ut på landsbygden i södra Tanzania, 15 mil från närmaste stad, Mbeya.

Där grusvägen slutar börjar sjukhusområdet. Här ligger Ilembula Lutheran Hospital, pappas och mammas blivande arbetsplats och vårt blivande hem. Några murade låga byggnader där det arbetar 4-5 läkare. En vårdskola som utbildar sjuksköterskor. En stor kyrka.

Sjukhuset ligger högt och i sluttningen nedanför ligger personalbostäderna. Utsikten är vidsträckt, långt borta vid horisonten i söder reser sig Livingstonebergen som en mörk fond.

Sjukhusområdet är lummigt och vackert. Det växer papayaträd, stora buskar med julstjärnor, och den enorma kaktusen Nattens drottning, vars blommor slår ut och doftar en enda natt.

Förutom vår familj bor det ett svenskt par, en tysk läkarfamilj, en finsk sjuksköterska, en svensk vårdlärare, och en svensk barnmorska här. Alltså som är biståndsarbetare. Pappas chef, doktor K, är tanzanier, och det är många fler som arbetar på sjukhuset.

Vi blir visade runt.

Mitt på området ligger en av sjukhusets äldsta byggnader, där de första missionärerna höll till. Det har pyttesmå fönster högt upp på väggarna. För att lejonen inte skulle kunna ta sig in och äta upp dem, berättar någon.

När solen går ner klockan sju blir det kolsvart, nästan utan förvarning. Skymningen är kort så här nära ekvatorn. Sjukhusets elverk går någon timme till, sedan får man tända fotogenlampor om man vill vara uppe längre.

Stillheten sänker sig över mig och min familj där vi sover vår första natt i sjukhusets gästhus. Kanske är det någon i byn som gjuter liv i barens namn, ”Ilembula by night”, och släcker törsten med bananöl i natten. Men det vet jag inget om.

Bilder: Överst ett baobabträd, mitten, vattenpumpen mitt i byn, nederst, vårt hus och grannens hund.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

En sorts arkeologi

Jag letar och rotar i hjärnans vindlingar efter minnen, och gräver djupt i hjärtat för att komma ihåg hur det kändes. Jag hittar orden, fogar ihop dem till meningar och skriver fram den här berättelsen, inlägg för inlägg.

Samtidigt pågår andra utgrävningar i mitt liv.

Mina föräldrar förbereder sig på att flytta ifrån mitt barndomshem, huset vi bodde i F. T. och E. T. – före och efter Tanzania, och som varit ett nav i vår familj i nästan 40 år. Det är tidens gång men ändå sorgligt. Bland bokhyllor som töms och kartonger som gås igenom dyker det upp saker jag kan använda till den här bloggen: Mammas dagbok för de första två veckorna i Tanzania sommaren 1979. Hennes anteckningsbok med packlistan för två år i Afrika. (Jag kommer att återkomma till den.) Tyger och klänningar i mönster jag älskar.

Samtidigt gräver jag djupt i mina egna garderober, i en grundlig rensning av typen man gör vid en flytt, eller efter tio år när inget ytterligare längre ryms.

Det är en strid ström av saker som passerar genom våra liv idag. Ett ständigt utbyte av prylar som slits ut, inte passar, spelar ut sin roll. Trots att så gott som alla mina tillhörigheter bytts ut massor av gånger under de här 35 åren, så hittar jag saker från Tanzania, en här, en där.

Jag har aldrig rest tillbaka.

När flygplanet lyfte från flygplatsen i Dar es Salaam i juli 1981 så stängdes dörren till mitt Tanzania, även om jag inte förstod det då. Det var en värld som försvann. Samtidigt som vi lämnade landet så flyttade många av mina vänner till Norge, Danmark, Finland, Nya Zeeland, Tyskland, Kanada, USA,  Elfenbenskusten, Indien, andra delar av Sverige… Det sammanhang som jag hade hört till gick upp i rök, även om platserna fanns kvar.

Under långa perioder i mitt liv har jag hållit dörren till mitt inre Tanzania-land stängd. Om jag ska vara helt krass, så är det ingenting särskilt i mitt liv idag som införlivar de här erfarenheterna, varken i mitt yrke eller i mitt privata liv.

Så dyker då den ena saken efter den andra fram ur dammiga kartonger, längst in i förråd och garderober. Var för sig har de inget värde, varken ekonomiskt eller estetiskt. Ändå blir jag så glad över mina fynd.

Ett gult tyg i syntet, med mönster i grönt och orange; mitt överkast från internatskolan.

En plastpåse med några skolprojekt i ämnena: Magellans expeditioner, Mutton-får, Svenska folkdräkter. Alla på engelska, ordentligt illustrerade med färglagda teckningar, från skolan i Moshi. (Jag har inte brytt mig om att spara en enda skolbok från Sverige.)

Två underliga skinnväskor, som jag aldrig har använt.

En karta i skinn, i form av Afrika, som alla kompisarna skrivit sina namn och adresser på.

Det är som lösryckta pusselbitar.

Jag lägger ihop ledtrådarna från mina utgrävningar, och funderar på vad de betyder.

Ett slags fysisk manifestation, ett bevismaterial, som visar att den världen som var min, som inte längre existerar, en gång fanns på riktigt. Och att den jag var, när jag var där, också har funnits till.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Landet tvärtom

Vi landar i Dar es Salaam en dag i juli 1979. Svenska missionärer tar hand om oss, packar in alla ungar på flaket till en pick-up, åker till stranden. Vi äter middag i någons trädgård och ljudet av cikador är öronbedövande. Mamma promenerar med oss i närheten av hotellet och vi fnissar åt de coolaste killarna som har utsvängda byxor och tajta mönstrade skjortor, ett mode som är helt ute enligt oss barn.

Vi är i landet tvärtom. Hemma var vi en ovanlig familj med två ljusa och två mörka barn. Här är alla mörka, de som plötsligt syns mest är mamma, pappa, min storebror och jag. Vår familj är lika ovanlig här. Mina syskon, som känner sig lika främmande inför allt som vi andra, blir tilltalade på swahili och kan inte svara.

Alla är mörka och de tittar.

Vem ser de när de tittar på mig?

En 11-åring som älskar böcker och älskar sin hund, som gillar att rita och är van att kunna gå ut och leka eller gå till affären, till och med ta bussen till stan ensam med en kompis?

Jag skulle tro att de ser en vit flicka. Varken mer eller mindre.

Jag försöker förstå vad jag ser. Vi åker bil genom staden och jag frågar de vuxna, är det här slummen? Det är ju 70-tal och jag har sett Barnjournalen på tv, dokumentärer om hur barn lever i världen. Jag har hört ordet slum. Finns det här?

Kvinnorna har färgstarka tyger virade om midjan, och bär barn på ryggen och stora knyten på huvudet. Om man är barfota måste man ju vara jättefattig, eller?

Efter någon dag ska vi åka med tåget söderut till Ilembula, till sjukhuset där pappa ska arbeta.

Något minne flimrar förbi från tågstationen, det är trångt, slamrigt, massor av folk. Några minnen av själva tågresan går inte att få fatt i. En bild av hur tåget saktar in och stannar någonstans efter vägen, barn och vuxna flockas och trängs och ropar ut att de vill sälja saker.

Mamma skrev i sin dagbok:

”Tisdagen den 17 var Å i farten hela dagen med diverse ärenden. Jag packade och sedan gick barnen och jag ut på stan till Nationalmuseet. Duggregn. Den minsta tycker det är hemskt här. Hoppas det går över. Efter lunch åkte vi med all packning till familjen H. Fika. Kl halv 6 var vi vid stationen och ca halv 7 gick tåget. Två ‘1:a klass’-hytter. Vi lyckades hyra lakan, filtar och kuddar och köpa dricka. Alla sov gott. Vi var framme i Makambako kl 9 nästa dag, där vi blev mötta och körda ca 3 mil till Ilembula. Där var precis lagom varmt för oss – som riktigt fin svensk sommar. Fläktade lätt. Familjen L är jättetrevliga.”

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Ankomst

Jag kliver ut genom flygplanets dörr och sedan är inget mer som vanligt. Det känns först i kroppen. Luften som är varm och tung och direkt lägger en hinna av fukt på huden. Ljuset, bländande vitt och starkt. Hettan steker på huvudet. Solen står nästan mitt på himlen ovanför och kastar en jätteliten skugga vid fötterna.

Sedan registrerar resten av mig det nya.

De första stegen på tanzansk mark går över landningsbanan mot den låga flygplatsbyggnaden. Mamma stannar och tar upp kameran. Trots att de så noga inpräntat i oss att det råder fotoförbud av alla offentliga byggnader. Det är ingen lek, landet har just avslutat kriget mot Idi Amins Uganda. De första minuterna i främmande land fylls först av fasa och sedan av lättnad. Inget händer.

(Så småningom blir bilden material till en rolig familjehistoria. ””Mamma, att du gjorde det!”)

Från det bländande ljuset in i den mörka byggnaden, ut i staden. Dofterna, husen, människorna, ljuden, palmerna, lukten från Indiska oceanen vid lågvatten.

Allt det som är nytt och främmande kommer jag att göra till mitt. Det ovana kommer att bli hemtamt.

Allt det främmande vi möter kommer att förändra oss.

Inget är sig likt.

Inget kommer någonsin mer bli sig likt.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Att lämna allt, del 1

När vi säger hejdå till farmor kramar hon mig hårt, det nästan darrar lite i armarna. Hon är drygt 70 år och säger: Kanske ses vi aldrig mer.

Under större delen av hennes liv, första halvan av 1900-talet, har många missionärer sänts ut. Det är högtryck i missionärsbranschen. De skickas till Kongo, Indien, Kina. Berättelserna och vädjandena om bidrag och förbön har kantat gudstjänsterna i missionshuset i byn där hon bor. Många av missionärerna återvände aldrig hem. (Jag läser någonstans i researcharbetet för den här bloggen att 30 procent dog ”på fältet”).

Så farmor kramar hårt. Sin son, sin sonhustru och alla fyra barnbarnen.

Vi åker till flygplatsen. Min moster och morfar följer med. Uppspelta vuxna – det är ju ett äventyr! – massor av packning, massor av avskedstårar som inte egentligen får rinna, skratt och försäkringar om att vi skriver så fort vi kommer fram. (Skriver, det vill säga brev som skickas med flygpost och kommer fram om en vecka eller så.)

Några dagar tidigare klappade och kramade jag hunden, hon ska bo hos morfar när vi är borta. Är hon gammal för att vara en hund? Kanske ses vi inte mer?

Känslorna forsar omkring helt ohejdat i vänthallen på vår lilla flygplats. Till slut samlas de i en klump i min hals. Den är stor, värker, går inte att svälja.

Jag lutar pannan mot fönstret och tittar ut på landningsbanan. Flygplanet som ska ta oss härifrån landar och taxar in. Snart är det dags för min första flygresa.

22 timmar senare landar vi i Dar es Salaam.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979