En skatt att spara

Jag klättrar upp i våningssängen i ett rum som jag aldrig varit i tidigare, hemma hos en svensk familj i Dar es Salaam. De har åkt till Sverige på semester och vi har fått låna deras hus ett par dagar. De sista dagarna innan vi ska åka hem.

Att vara i en annan familjs hem när de inte är där: deras saker, dofter, deras loppiga hundar som går in och ut. Allt känns ovant och lite främmande.

Mamma och pappa har fullt upp med att fixa det sista. Bilen är såld och vi ska lämna den till den nya ägaren innan vi åker.

Jag och mina bröder lyssnar på musik på en kassettbandspelare i rummet jag bor i. Rummet är gult, gula väggar eller solljus som silar in genom gula gardiner. Ett varmt och gult rum fullt med ett annat barns saker.

Och musiken vi lyssnar på: Det är ett kassettband med rockbandet Thin Lizzy. Det är soundtracket till vår allra sista tid i Tanzania. Just då tycker vi bara att låtarna är otroligt bra. Åren som kommer efteråt så framkallar de här låtarna, ”Dancing in the Moonlight” och ”The Boys Are Back in Town”, en omedelbar känsla av saknad och längtan hos mig.

Nu letar jag fram låtarna på Spotify. Jag hör bara några ackord och på ett ögonblick befinner jag mig i det där gula rummet i Dar es Salaam, jag ryser och det är ju löjligt; Thin Lizzy, den mest sentimentala musiken jag vet.

Ett soundtrack till saknad och längtan men just där, just då är det oerhörda som snart ska hända, outtalat. Det enda vi pratar om är att vi ska ”åka hem”. Vi ska åka hem till Sverige.

När jag tänker på de sista dagarna i Tanzania söker jag i minnet efter något mörkt och sorgligt, något dramatiskt.

Två år har gått sedan vi klev ned från flygplanets trappa ut i det skarpa ljuset, in i Tanzania. Ett två år långt äventyr. Jag var elva år då. Nu är jag tretton. Inget är sig längre likt. Vi har förändrats. Jag är en annan. Vi ska åka, och nu ska flickan som är jag förlora allt. Igen. Landet. Den hon är när hon är här.

Finns det ett avslut att berätta om? Det enda jag hittar är detta:

En lite underlig känsla av att vara främmande hemma hos någon som inte är där. Thin Lizzy på bandspelaren. Jag och mina syskon tillsammans. Det är varmt och huden är ständigt täckt av en klibbig hinna av fukt. Jag vill bara åka och bada, och det gör vi.

Det är allt. De sista dagarna är fyllda av ärenden och besök på badstranden.Jag vet inte hur länge det varar, hur många dagar vi är där i det främmande huset innan vi åker.

När jag tänker på att lämna Tanzania minns jag i stället ett helt annat tillfälle.

Vi åker på en dagsutflykt tillsammans med familjen L till Bagamoyo. Det är en kuststad norr om Dar es Salaam, som en gång var en av de största och mest betydelsefulla hamnarna för den östafrikanska slavhandeln.

Vägen dit går längs kusten och kantas av bananodlingar och palmer. Den lilla staden är tyst och stilla, ett sömnigt lugn råder på gatorna närmast stranden när vi kommer dit. Husen är vita och har snidade trädörrar i arabisk stil. Här syns ännu spåren från den tid när araber och europeer tog sig rätten att behandla människor som handelsvaror. Mamma och pappa berättar om stadens historia när vi går förbi museet, och jag tänker på tv-serien jag sett i Sverige, ”Rötter” av Alex Hayley, och minns de skrämmande scenerna om lidandet ombord på slavskeppen.

Vi går runt bland husen. En del av dem är öde. Min bror öppnar en dörr och går in. Mamma fotograferar.

Jag går bredvid med min kompis S. Det är lugnt och lite molnigt. Stranden är nästan öde. De enda som syns till är några fiskare i traditionella dhow-båtar en bit ut från stranden.

Det är inte en avskild strand man kan bada på, men våra familjer stannar där den där eftermiddagen. S och jag går längs stranden. Tidvattnet har lämnat en sträng av snäckor och stenar och vi går sida vid sida och spanar och plockar bara de allra finaste. När vi kommer längst bort vänder vi och går tillbaka.

S är lite äldre än jag och det är något med henne som gör att jag vill vara som hon. Lite mer som en stor tjej, med kroppen och höfterna, vi går där som om vi var några som vi ville visa upp. Det svänger om våra kjolar.

Jag skulle vilja frysa ögonblicket. Precis här är luften ljum mot mina armar, sanden är mjuk under mina fötter, kjolen sveper kring mina höfter och ben. Vågorna bryter långt ut och når högt upp på stranden, det skvätter upp på vaderna och kjolfållen. I min hand har jag de vackraste snäckorna, som en skatt.

En skatt att spara till en dag, inte alltför långt från det här ögonblicket, en dag när jag är hemma igen. Hemma, men alldeles för långt borta från allt det här: från Tanzania; från vännerna på skolan och den jag är när jag är med dem; från dofterna, regnet, ljuset, lukten av Indiska Oceanen vid lågvatten; långt från mitt rum i huset i Ilembula, katten och hönsen och vår blå Opel. En dag om kanske ett år så står jag i mitt rum i vårt hus i Sverige, och läser ett brev från en av mina vänner någonstans i världen, och det går upp för mig att allt är förlorat. Allt jag hade är borta. Det kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig att kunna få det tillbaka. Även om jag reste dit så skulle det inte finnas kvar. Allt skulle vara förändrat, för sent. Det finns inte mer.

Jag tittar på bilden av S och mig, flickan i röd tröja som var jag, den där dagen i Bagamoyo. Allt jag varit med om, allt jag övervunnit och klarat av, allt jag har blivit. Den jag är just då. Och jag finns inte heller.

 

---

Det här är sista texten i Tanzania Stories. Vill du berätta vad du tänker och tycker om den här texten eller om hela berättelsen, skriv en kommentar. Karibu! /Monika

Om du vill läsa hela berättelsen från början, börja här och klicka dig framåt. Det är 70 avsnitt. 

Bilden: Jag och min kompis S på stranden i Bagamoyo.

Att fånga en våg

Precis när vågen bryter, när det börjar skumma högst upp och den just ska störta ner, det är då jag dyker. Jag tar sats med ett kraftigt bentag och dyker in i vågen. Man måste göra det i rätt ögonblick, då kommer man igenom. Vattnet är starkt, men min kropp är också stark, och smidig. Jag glider genom vattnet, jag tar mig fram med sparkar och armtag. Det är varmt och salt. Jag upptäcker att jag kan öppna ögonen och se under vattnet utan att det svider. Den ljusa bottnen under mig, där strömmen bildat ett mönster som liknar vågorna ovanför. Mina bröders kroppar som också dyker och sparkar i närheten. Jag simmar upp mot ytan, mot ljuset. Luften jag blåser ut genom näsan bildar bubblor bakom mig. När jag kommer upp ligger håret slätt slickat mot huvudet, jag torkar vattnet ur ögonen och drar ett andetag. Nästa våg kommer, jag tar sats och dyker igen, precis innan den bryter.

Längre ut på djupare vatten är det lugnare. Jag flyter på rygg och blundar. Jag låter våg efter våg lyfta mig och sedan sänka mig. Havet bär mig som i en mjuk gunga. Jag håller andan och dyker bakåt i en vid volt ner under vattnet igen. Jag håller andan och simmar och tittar. Det blå. Fiskar som anas som kvicka skuggor längre bort. Jag fortsätter ända ner till botten och plockar upp en snäcka.

Sedan simmar jag in till land igen. När vågen kommer bakom mig så sparkar jag framåt allt vad jag kan och i skummet när den bryter får jag fart och åker med. Jag surfar på vågen. Min kropp är stark och jag kan göra vad jag vill. Jag fångar en våg till och det virvlande skummet för mig ända fram, tills jag landar i sanden. Det är så varmt att jag inte känner någon skillnad mellan luften, vågorna och min kropp.

När det är lågvatten är det en annan sak. Då kan man inte simma. Havet har dragit sig långt ut, och lämnat korallen och pölar av vatten efter sig. Blottade under solen, utan det skyddande vattnet. Det är en värld att upptäcka. Krabbor gömmer sig i sanden. Små fiskar har fångats i pölarna och kan inte ta sig någonstans. Fåglar med långa smala ben och spetsiga näbbar spatserar en närheten. Sjöborrar med vassa taggar gömmer sig bland stenarna. Eremitkräftor, musslor, sjöstjärnor, sjögurkor. Vi skapar en liten vattenvärld i en pöl, fyller den med de djur vi hittar. Sjögurkorna och eremitkräftorna. Snäckorna. Ryggen böjd, blicken intensivt riktad neråt. Solen som är het mot ryggen. De vita sandkornen som torkar på min systers fötter.

Sedan kommer bruset av vågorna närmare. Tidvattnet har vänt.

Efteråt, på kvällen så står jag i duschen och betraktar de vita linjerna efter bikinin på min hud.

—

Bilden: Jag och mina syskon bygger en vattenvärld vid lågvatten.

Ljuset kommer tillbaka

De där dagarna när vi åker hem. Från Moshi till Dar es Salaam, från skolarbete till ledighet, från internatet och kompisarna till att återförenas med familjen.

Oftast blir vi skjutsade med skolbussen till flygplatsen i Arusha och stiger ombord på ett plan, men den här gången åker vi med bussen hela vägen till Dar es Salaam.

Jag googlar. Sträckan är ca 55 mil, och idag skulle den beräknade körtiden vara 8 timmar.

Vi packar in oss i bussen på eftermiddagen. Allt bagage lastas på taket och vi barn tar plats på sätena. Jag får en plats långt fram där jag ser bra så att jag inte ska må illa. Mina bröder sitter längre bak med sina kompisar.

Vi borde ha åkt på morgonen men det är problem med bussen. Nu kommer vi iväg på eftermiddagen och snart möts vi av solnedgången och mörkret. Jag ser hur världen omkring bussen krymper, snart är allt man ser vägen som flimrar förbi i strålkastarnas sken. Resten är svart. I byarna vi passerar är det mörkt och det finns ingen gatubelysning.

Det börjar bli kyligt. Min tröja är nedpackad i resväskan uppe på taket, så jag sveper en kanga om mig i stället. Det tunna bomullstyget hjälper lite. Bussen kränger och skumpar, vägen är smal och dålig, och det går långsamt framåt.

Jag försöker sova. Först fryser jag. Sedan börjar jag bli kissnödig. Vi har suttit på bussen många timmar, det är mitt i natten. Flera barn går fram till chauffören och ber honom stanna. Jag vågar inte säga något. Jag sitter och håller mig så att jag får ont i magen. Det är mörkt, och långt mellan byarna. Till slut stannar bussen vid en vägrestaurang där det lyser. Ett lerhus med plåttak, hårdpackad jord på gårdsplanen. Vi blir insläppta. Det finns en enda toalett med ett stinkande hål i golvet. Jag letar mig ut på baksidan i stället.

Jag har aldrig varit på en mörkare plats. Jag försöker urskilja vad som finns på bakgården men skulle lika gärna kunna ha ögonen stängda. Jag trevar mig fram efter någonstans där jag kan huka mig ner. Jag klättrar upp på en hög med grus, kanske är det kol, det är kolmörkt här ute så jag tror att det är en kolhög. Jag vet inte vad som finns här. Finns det djur? Ormar? Är det någon som kommer? Det är mörkt och jag är ensam här ute. Jag rör mig så tyst jag kan. Sedan skyndar jag mig tillbaka till bussen.

Vi åker vidare i natten och så småningom somnar jag ändå. När jag vaknar är det ljust och vi närmar oss Dar es Salaam.

Jag lämnar en värld och förflyttar mig omärkligt till en annan. Det är knappt att jag själv är medveten om att det är en tillvaro uppdelad i två, helt åtskilda. Det är en resa i rummet, från en plats till en annan. Från mörker till ljus, från ljus till mörker.

Veckorna då jag varit ensam på internatet, vart tar de vägen? Dag efter dag har passerat i ett nu av läxor, kompisar, måltider, aktiviteter. Lager på lager av dagar och erfarenheter. Inuti stänger jag dörren till den ena världen – och allt jag gått igenom där, den flicka jag är när jag är där – och när jag kommer fram öppnar jag till den andra. Familjen, mamma och pappa, en tolvåring som är näst yngst av fyra.

Vi kör förbi torgstånden som står på rad längs vägen, bananstockar och  ananas. Rader av lerhus med plåttak, människor som trängs i den dammiga vägrenen, och vidare in i staden. Doften från Indiska Oceanen fläktar in genom de öppna fönstren. Vi åker på gator med två- och trevåningshus och så svänger bussen in på ett torg. Alla föräldrar väntar på oss, mamma och pappa står där bland människorna och vinkar när bussen bromsar in. Det är mycket folk i rörelse och upphetsad stämning. Något håller på att hända.

Pappa pekar upp mot himlen. Vi går in i en fotobutik där de säljer svarta remsor av exponerad film. Med dem som skydd för ögonen kan vi titta upp mot solen. Den är redan delvis skymd av månen och en konstig halvdager sänker sig över folksamlingen. Stunden när vi säger hej och kramas, stunden när jag öppnar den där dörren inuti, slukas upp i allt ståhej kring det som sker ovanför oss.

Alla står och tittar upp med olika skydd för ögonen. Månen glider fram och täcker för solen. Här på torget där vi står blir det nästan lika mörkt som i solnedgången. Jag får en remsa svart film och tittar på den lysande cirkeln av eld på himlen. Lovet börjar med total solförmörkelse. Snart kommer ljuset tillbaka.

 

—

Bilden: En kanga har en mönstrad bård runt om. 

Berättelsen börjar bli ganska lång; vill du börja från början starta här.

En vit fläck

Halva terminen har gått, väskan är packad och jag blir upphämtad för att åka till flygplatsen. Redan i bussen sluter syskonen leden. Jag sitter med mina bröder och framme på flygplatsen i Arusha hjälper de mig med väskan. Vi sitter tillsammans på planet, som nästan är fyllt av elever från skolan som ska hem till sina familjer på mitterminslovet.

Det är en kort flygresa, snart är vi framme i Dar es Salaam. Några minnesbilder flimrar förbi: Värmen och den fuktiga luften, mamma och pappa som är glada, kramar, skratt, bagaget och så in i bilen.

Sedan – bilfärden genom staden, doften från Indiska oceanen, syskon som kivas om platserna i baksätet. Jag är ett barn i flocken av barn, allt är som vanligt igen. Jag behöver inte göra allt rätt, för nu är allt runt omkring precis som det ska vara. Familjen är som en mjuk famn att sjunka in i.

På det korta lovet hinner vi inte åka hela vägen till Ilembula, så vi åker hem till familjen L, en svensk missionärsfamilj som bor i Dar es Salaam. S, en av deras tre flickor, var min klasskamrat första terminen i Moshi.

Det är det första mitterminslovet av många som vi bor hemma hos dem. Det är dubbelt upp av allt: Mammor, pappor och barn. Vi äter frukost i deras trädgård så att alla ryms. Vi ungar sover på madrasser på golvet och skavfötters i sängarna.

De har en liten halvapa som husdjur, en galago, som alla älskar att leka med. Rätt som det är landar den på huvudet eller axeln med sina små människolika händer och stora ögon.

Det här första lovet är vi kanske lite blyga för varandra, vi ungdomar.  Eller så var de vuxna upptagna med annat någon av dagarna. Vad är annars förklaringen till att vi stänger in oss i ett av sovrummen en hel dag? Luftkonditioneringen är på max, alla ligger knäpp tysta under sina täcken i det kylskåpskalla rummet och så turas vi om med den nyanlända traven med ungdomsböcker från Sverige. Puss och Kram av Hans Eric Hellberg, Ung Nu-serien, Ture Sventon… vi läser, läser, läser.

Ska ni inte göra något annat? En av mammorna kikar in.

Nej! Stäng dörren!

Sedan åker vi ut i staden.

Dar es Salaam är inte en säker plats. Det är höga murar runt villaträdgårdarna och runt familjen L’s hus. En hög grind mot gatan, galler för fönstren, en nattvakt som vakar över huset när vi sover. Jag hör de vuxna prata: Det är inte bra att köra bil efter mörkrets inbrott. Det är farligt att stanna och hjälpa till längs vägen om någon ser ut att ha krockat, det kan vara en bluff och man kan bli rånad.

Vi åker till stranden, till Bahari Beach eller the Yacht Club. Där är sanden kritvit och vågorna höga och vi kastar oss i det salta varma vattnet för att simma, dyka och kroppssurfa. Jag lär mig att man ska räkna: den sjunde vågen är högst. Det finns eremitkräftor och vackra snäckor i sanden. Det rasslar i palmbladen. Kanske, om man har tur, så finns det coca cola i strandbaren. Det är dagar fyllda av sol, bad och lek, rödbrända nästippar och vita märken efter baddräkten. Tid att bara vara med vänner, syskon och föräldrar.

Sedan är lovet slut. Vi åker till flygplatsen, säger hejdå och så flyger jag och mina bröder tillbaka till skolan för andra halvan av vårterminen.

Eller ja, det måste vi ju ha gjort.

Alla avsked som sker på denna flygplats: Jag skulle kunna räkna ut hur många det var. Men jag minns inget därifrån, jag minns inte hur det ser ut, inga hej då-kramar och inte hur det kändes. Flygplatsen i Dar es Salaam är en vit fläck på min minneskarta.

 

Bilderna:

Badutflykt till Bahari Beach med vår familj och familjen L. 

Koncentrerad dykning, och bilden nederst – småsystrarna i mitten som är stenhård jury.

 

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Landet tvärtom

Vi landar i Dar es Salaam en dag i juli 1979. Svenska missionärer tar hand om oss, packar in alla ungar på flaket till en pick-up, åker till stranden. Vi äter middag i någons trädgård och ljudet av cikador är öronbedövande. Mamma promenerar med oss i närheten av hotellet och vi fnissar åt de coolaste killarna som har utsvängda byxor och tajta mönstrade skjortor, ett mode som är helt ute enligt oss barn.

Vi är i landet tvärtom. Hemma var vi en ovanlig familj med två ljusa och två mörka barn. Här är alla mörka, de som plötsligt syns mest är mamma, pappa, min storebror och jag. Vår familj är lika ovanlig här. Mina syskon, som känner sig lika främmande inför allt som vi andra, blir tilltalade på swahili och kan inte svara.

Alla är mörka och de tittar.

Vem ser de när de tittar på mig?

En 11-åring som älskar böcker och älskar sin hund, som gillar att rita och är van att kunna gå ut och leka eller gå till affären, till och med ta bussen till stan ensam med en kompis?

Jag skulle tro att de ser en vit flicka. Varken mer eller mindre.

Jag försöker förstå vad jag ser. Vi åker bil genom staden och jag frågar de vuxna, är det här slummen? Det är ju 70-tal och jag har sett Barnjournalen på tv, dokumentärer om hur barn lever i världen. Jag har hört ordet slum. Finns det här?

Kvinnorna har färgstarka tyger virade om midjan, och bär barn på ryggen och stora knyten på huvudet. Om man är barfota måste man ju vara jättefattig, eller?

Efter någon dag ska vi åka med tåget söderut till Ilembula, till sjukhuset där pappa ska arbeta.

Något minne flimrar förbi från tågstationen, det är trångt, slamrigt, massor av folk. Några minnen av själva tågresan går inte att få fatt i. En bild av hur tåget saktar in och stannar någonstans efter vägen, barn och vuxna flockas och trängs och ropar ut att de vill sälja saker.

Mamma skrev i sin dagbok:

”Tisdagen den 17 var Å i farten hela dagen med diverse ärenden. Jag packade och sedan gick barnen och jag ut på stan till Nationalmuseet. Duggregn. Den minsta tycker det är hemskt här. Hoppas det går över. Efter lunch åkte vi med all packning till familjen H. Fika. Kl halv 6 var vi vid stationen och ca halv 7 gick tåget. Två ‘1:a klass’-hytter. Vi lyckades hyra lakan, filtar och kuddar och köpa dricka. Alla sov gott. Vi var framme i Makambako kl 9 nästa dag, där vi blev mötta och körda ca 3 mil till Ilembula. Där var precis lagom varmt för oss – som riktigt fin svensk sommar. Fläktade lätt. Familjen L är jättetrevliga.”

Läs bloggen från början här: Jag, 1979

Ankomst

Jag kliver ut genom flygplanets dörr och sedan är inget mer som vanligt. Det känns först i kroppen. Luften som är varm och tung och direkt lägger en hinna av fukt på huden. Ljuset, bländande vitt och starkt. Hettan steker på huvudet. Solen står nästan mitt på himlen ovanför och kastar en jätteliten skugga vid fötterna.

Sedan registrerar resten av mig det nya.

De första stegen på tanzansk mark går över landningsbanan mot den låga flygplatsbyggnaden. Mamma stannar och tar upp kameran. Trots att de så noga inpräntat i oss att det råder fotoförbud av alla offentliga byggnader. Det är ingen lek, landet har just avslutat kriget mot Idi Amins Uganda. De första minuterna i främmande land fylls först av fasa och sedan av lättnad. Inget händer.

(Så småningom blir bilden material till en rolig familjehistoria. ””Mamma, att du gjorde det!”)

Från det bländande ljuset in i den mörka byggnaden, ut i staden. Dofterna, husen, människorna, ljuden, palmerna, lukten från Indiska oceanen vid lågvatten.

Allt det som är nytt och främmande kommer jag att göra till mitt. Det ovana kommer att bli hemtamt.

Allt det främmande vi möter kommer att förändra oss.

Inget är sig likt.

Inget kommer någonsin mer bli sig likt.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979