Vi landar i Dar es Salaam en dag i juli 1979. Svenska missionärer tar hand om oss, packar in alla ungar på flaket till en pick-up, åker till stranden. Vi äter middag i någons trädgård och ljudet av cikador är öronbedövande. Mamma promenerar med oss i närheten av hotellet och vi fnissar åt de coolaste killarna som har utsvängda byxor och tajta mönstrade skjortor, ett mode som är helt ute enligt oss barn.
Vi är i landet tvärtom. Hemma var vi en ovanlig familj med två ljusa och två mörka barn. Här är alla mörka, de som plötsligt syns mest är mamma, pappa, min storebror och jag. Vår familj är lika ovanlig här. Mina syskon, som känner sig lika främmande inför allt som vi andra, blir tilltalade på swahili och kan inte svara.
Alla är mörka och de tittar.
Vem ser de när de tittar på mig?
En 11-åring som älskar böcker och älskar sin hund, som gillar att rita och är van att kunna gå ut och leka eller gå till affären, till och med ta bussen till stan ensam med en kompis?
Jag skulle tro att de ser en vit flicka. Varken mer eller mindre.
Jag försöker förstå vad jag ser. Vi åker bil genom staden och jag frågar de vuxna, är det här slummen? Det är ju 70-tal och jag har sett Barnjournalen på tv, dokumentärer om hur barn lever i världen. Jag har hört ordet slum. Finns det här?
Kvinnorna har färgstarka tyger virade om midjan, och bär barn på ryggen och stora knyten på huvudet. Om man är barfota måste man ju vara jättefattig, eller?
Efter någon dag ska vi åka med tåget söderut till Ilembula, till sjukhuset där pappa ska arbeta.
Något minne flimrar förbi från tågstationen, det är trångt, slamrigt, massor av folk. Några minnen av själva tågresan går inte att få fatt i. En bild av hur tåget saktar in och stannar någonstans efter vägen, barn och vuxna flockas och trängs och ropar ut att de vill sälja saker.
Mamma skrev i sin dagbok:
”Tisdagen den 17 var Å i farten hela dagen med diverse ärenden. Jag packade och sedan gick barnen och jag ut på stan till Nationalmuseet. Duggregn. Den minsta tycker det är hemskt här. Hoppas det går över. Efter lunch åkte vi med all packning till familjen H. Fika. Kl halv 6 var vi vid stationen och ca halv 7 gick tåget. Två ‘1:a klass’-hytter. Vi lyckades hyra lakan, filtar och kuddar och köpa dricka. Alla sov gott. Vi var framme i Makambako kl 9 nästa dag, där vi blev mötta och körda ca 3 mil till Ilembula. Där var precis lagom varmt för oss – som riktigt fin svensk sommar. Fläktade lätt. Familjen L är jättetrevliga.”
Läs bloggen från början här: Jag, 1979
Tanzania Stories 