Den sista resan, del 2

Den sista resan till Dar es Salaam fortsätter.

När vi kommer till Mikumi nationalpark så är alla hungriga. Jag sitter i baksätet med mina syskon, det är trångt och varmt. Alla vill helst sitta vid fönstren. Där kan man hålla upp armen mot vinddraget så att en fläkt av sval luft blåser in genom ärmhålet. Med jämna mellanrum byter vi plats med varandra. Och baksätet har vi har delat upp med revirgränser som man inte får överskrida; då blir det orättvist. Vi har vårt system. Allt är som det ska vara. Vi är fyra och vi är en flock, hela familjen är med.

Pappa tar av från vägen och kör upp till nationalparkens camp. Där finns en samling träbyggnader med plåttak; flera mindre sovhus för övernattande safarigäster, och ett större där restaurangen ligger. Vi ska äta lunch.

Det är inga andra gäster i sikte. Pappa pratar med en man i restaurangen. Han vill att pappa ska betala i US dollar, han tas för att vara turist och förväntas ha utländsk valuta. Men pappa och mamma får sin lön utbetald i tanzanianska shilling och har inga dollar. Pappa får resonera en stund innan de är överens.

Vi går in i restaurangen och bestämmer oss för att sitta ute. På baksidan finns en veranda under tak. Allt är lite grått. Golvet, taket och räckena runt om är av omålat, väderbitet trä. Bordet och stolarna är också av samma gråa trä. Vi sätter oss vid ett bord och beställer lunch.

Vi väntar. Man kan få vänta så här ibland. Men det gör inget, medan vi väntar så spejar vi ut över savannen för att se om det dyker upp några djur. Men det är mitt på dagen, djuren håller sig undan. Allt är stilla.

Servitören kommer med de första tallrikarna. Jag ser att han stannar till vid dörren ut till verandan där vi sitter. Han tvekar. Den andra servitören kommer med resten av tallrikarna. De står och viskar med varandra och tittar på oss där vi sitter. Sedan kommer de fram till bordet.

Mamma får sin tallrik först. Sedan går servitören runt bordet och ger mig min tallrik. Därefter får pappa och min storebror L deras tallrikar. Den andra servitören går runt bordet igen och ger min bror O hans tallrik.

Vi tittar på varandra och förstår inte vad de håller på med. Vilket krångligt sätt att servera! I stället för att bara ge oss våra tallrikar en efter en som vi sitter kring bordet.

Servitörerna ser besvärade ut. Vi är lika besvärade, och sitter tysta och väntar på att de ska bli klara.

När min lillasyster till sist också fått ett fat med mat framför sig så skyndar sig servitörerna därifrån.

Och jag skäms när det går upp för mig vad de har gjort.

Det som hänt är att servitörerna har rangordnat min familj. Damerna först – de vita damerna. Mamma och sedan jag. Sedan herrarna – de vita herrarna. Pappa och min storebror L. Nervöst har de skyndat sig runt bordet med tallrikarna. Min bror O – min etiopiske bror – kom näst sist. Och sist i rankningen – den etiopiska flickan, min lillasyster S.

Jag skäms. Servitörerna ser också ut att skämmas när de kvickt lämnar oss så att vi kan äta vår mat. Det är min familj, vi är en flock och vi hör ihop. Men tydligen går det att sortera oss efter kön, ålder och färg. Det är en indelning jag aldrig mött tidigare. De två unga tanzanianska männen som arbetar som servitörer på campens restaurang vet inte hur de ska bemöta min ovanliga familj på ett korrekt och artigt sätt – och det här är vad de kommer fram till. De använder en värdeskala som är inpräntad i vår hud. På oss alla; ljusa och mörka. Det har ingen betydelse att jag och min familj inte bryr oss om någon kolonial historia eller någon rasistisk ideologi. Det räknas inte att vi tror något annat: Att alla människor är skapade lika: lika älskade, lika mycket värda.

Till en början äter vi under tystnad. Ingen säger någonting om vad som hänt.

Kanske är det bara jag som förstått innebörden i den konstiga serveringsproceduren. Kanske kommer de andra snabbt att glömma hela händelsen. Men jag känner skammen bränna i min hud. Jag är vit och jag kan inte göra något åt vad det innebär.


Bilderna: En giraff på savannen.

Jag och mina syskon i vår blå Opel.

Den sista resan, del 1

Den sista resan från Ilembula till Dar es Salaam är ännu ett pussel av minnen. Det är den sista resan, för nu reser jag i minnet och skriver om den här vägen för sista gången. Det är den sista skrivna resan.

Pappa har kört fram bilen och tar hand om att stuva in allt i bagageluckan på vår blå Opel rekord kombi. Jag och mina syskon sätter oss i baksätet. Afrikas drottning, den stora kaktusen som växer bredvid vår carport, blommar.

Så kör vi iväg. Först genom sjukhusområdet, vi passerar de röda tegelbyggnaderna där pappa arbetar med att hjälpa sjuka människor från byarna runt omkring. Vi åker förbi den grå kyrkan, sedan följer vi grusvägen genom byn, och kör vidare ut på den asfalterade stora vägen som kommer leda hela vägen till Dar es Salaam.

Vi börjar högt, Ilembula ligger på höglandsplatån, och kör över savannen. På ett ställe brinner fälten på båda sidorna av vägen, bönderna har tänt på det gamla torra gräset inför årets sådd. Röken sticker i ögonen och näsan, när vi kört förbi så vädrar vi ut röken ur bilen med öppna fönster. Efter ett tag börjar vägen ringla sig neråt. Vi har kommit fram till den östafrikanska delen av Rift Valley. Längre norrut i samma dalgång, i Ngoro Ngoro i norra Tanzania och i Etiopien, har man gjort de viktigaste paleontologiska upptäckterna om människans tidiga utveckling.

Vi svänger av från vägen. Trots att det är varmt, vevar vi upp rutorna för att slippa få in det gula dammet från grusvägen i bilen, och kör längre ner i dalen. När pappa till sist svänger av och parkerar bilen så är vi framme vid en arkeologisk utgrävningsplats. Mitt i bushen finns en skylt, en röjd yta där man kan ställa bilen, och ett hus som föreställer något slags museum. Ingen människa syns till.

Vi skyndar oss ur bilen och går fram till byggnaden. Det är en öppen hydda på stolpar, med golv, träräcke runt om och ett tak av korrugerad plåt. Jag går upp för trappan. Längs räcket finns en hylla och på den ligger det rader av flintyxor och stenverktyg. Jag och mina syskon går runt och tittar, och läser på skyltarna där det står vad det är för något, och hur gammalt det är. Jag plockar upp en stenbit och vrider och vänder på den. Den är ljust brunbeige och man ser att någon har knackat till den så att den har en vass spets. Stenföremålen ligger helt öppet på hyllorna, vi skulle kunna ta med oss dem om vi ville. När jag tittar ner på marken runt omkring hyddan, så ligger det likadana flintyxor och stenskärvor överallt. Det är en fyndplats med drivor av verktyg, en kvarlämning från en uråldrig del av människans historia.

Vi har besökt National Museum i Dar es Salaam och sett en utställning om Lucy. Den sensationella upptäckten av homo sapiens förmoder gjordes i Etiopien 1974. På museet visades också fynd av hominider som grävdes fram i Olduvai Gorge i Tanzania på 1950- och 1960-talet. Jag minns museets utställningsmonter med de klumpigt rekonstruerade skulpturerna. Lucy som stod upprätt som en liten schimpansliknande människa.

Jag tittar mig omkring och fantiserar om hur Lucy hade kunnat röra sig här i dalen där vi befinner oss, vandrande upprätt, på väg bort från mig.

Det är härifrån Rift Valley i Afrika som alla människor på jorden har sitt ursprung. Härifrån kommer vi allihop. På det sättet är vi alla lika.

När vi kör vidare börjar vägen slingra sig upp ur dalgången. Det är grönskande och lummigt längs den här sträckan, och det är ofta ödlor och ormar på vägen. Pappa kör över en puff adder-orm. Det är som att träffa en tjock, hård gren, det smäller till i däcken och vi skumpar i baksätet. När jag tittar ut genom bakrutan ligger den kvar på vägen, som en gråbrun pinne.  På ett ställe rinner ett litet vattenfall. Här stannar vi och tar rast. Det ligger en enorm, död ödla här, och min bror L är den enda som vågar lyfta upp den och undersöka den.

Höglandsplatån sträcker sig närmare kusten. Vi passerar stället med bautastenarna. Vi brukar fantisera att de franska seriefigurerna Asterix och Obelix lämnat sina stenar här. På ett ställe går vägen längs en sluttning med en sisalodling, de stora kaktusplantorna odlas för sina fibrer till reptillverkning.

Så småningom sluttar det sakta nedför. Återigen svänger vi av från vägen och följer en grusväg. Efter ett tag dyker det upp prydliga hagar med staket och ett par ladugårdsbyggnader bredvid oss. Planterade träd skuggar vägen. Så kommer vi fram till den engelska farmen. Det är ett stort gult tegelhus med halmtak, omgivet av en blomstrande trädgård med buskar och rabatter.

När vi kommer till Tanzania 1979 är det en nyfödd stat, ledd av landets första demokratiskt valda president: Julius Nyerere. Företag och banker har förstatligats, liksom större lantegendomar, och de flesta tyska och engelska kolonisatörer har lämnat landet. Det är ett nytt land och på landsbygden syns få spår av kolonialtiden.

Det är mycket mer påtagligt att kriget mot Idi Amin i Uganda just tagit slut, och att konflikten mellan Kenya och Tanzania gör att gränsen är stängd och det är brist på varor. Jag vet att pappa har köat efter bensin flera gånger.

De västerländska barn jag träffar har föräldrar som arbetar som missionärer eller biståndsarbetare, eller så arbetar de för utländska företag som driver sockerfabriker eller skogsplanteringsprojekt. 1970- och 1980-talen präglas av hopp och framtidstro. Den unga staten Tanzania ska byggas upp och västerlänningarna som är här vill hjälpa till.

Farmen är som en rest av ett annat Afrika, som jag inte kommer i kontakt med någon annan stans. Det är som en kvarglömd skärva i tid och rum från kolonialtiden. Från en tid då vita ansåg att de hade rätt att äga landet, och bestämma över den svarta afrikanska befolkningen. Från tiden innan landet blev fritt och det blev en demokrati.

Jag tror på Tanzanias frihet, jag tror på demokrati, jag tror på alla idealen om att hjälpa människorna, och bygga upp landet.

Och ändå: Det är så vackert här på den engelska farmen. Det är som en prydlig, blomstrande oas mitt i bushen. Min mamma älskar det, hon älskar allt som har med trädgårdar och England att göra. Hon är bekant med den engelska kvinnan som driver farmen. De strosar runt bland rabatterna och pratar om de olika blommorna och växterna. Jag följer med och lyssnar på samtalet.

Mamma gör en beställning. Farmen har ett eget litet mejeri. På vägen tillbaka till Ilembula kommer pappa och mamma att åka hit igen för att hämta upp de små dyrbara paketen med ost, smör och grädde.

Vi åker vidare. På den här sista resan jag gör i mitt minne så kommer vi att göra ytterligare ett stopp innan vi åker den sista biten till Dar es Salaam.


Bilderna: Mina bröder L och O. 

En överkörd ödla och L. 

Den engelska farmen. Mamma och den engelska kvinnan tittar på trädgården. 

En stöld och lite shopping

Jag rullar ihop mina klädesplagg till hårda korvar, ett och ett. Jag fyller skorna med strumpor. Varje litet skrymsle i resväskan fyller jag med klädkorvar, skor, böcker och saker. Min klarinett i sin svarta portfölj får jag också ner. Sedan måste jag sätta mig på locket för att det ska gå att knäppa låsen. Till sist spänner jag en rem runt den gröna väskan.

Det är dags att åka hem på påsklovet och jag har tömt mitt skåp på internatet. Jag tar med mig så mycket jag kan, för snart ska mamma och pappa packa ner våra saker och skicka hem dem till Sverige. Mamma har säkert nämnt något om det i ett brev, och jag går grundligt tillväga. Jag packar allt.

I Dar es Salaam möter mamma och pappa oss. De är glada, och när vi kör i vår blå Opel in mot staden så får pappa ett infall.

Är det någon som vill ha glass?

Självklart vill vi det!

Vi åker direkt till Dar es Salaams enda glassbar Sno cream.

När vi kommer innanför dörrarna möts vi av en miljö som är inredd som en amerikansk 50-talsdiner, med hög bardisk och barstolar med röd galon, kromdetaljer och takfläktar som sakta snurrar i taket. På väggen sitter bilder som visar glassarna på menyn, och de heter saker som Banana Split eller Chocolate Vanilla Sundae. Glassarna serveras i avlånga skålar och de är dekorerade med grädde och alldeles äkta konserverade körsbär som måste ha importerats via någon med känningar.

Att det heter Sno istället för Snow, och att glassarna heter något som låter som Söndag… och är så stora att man knappt orkar. Det är så lyxigt att jag nästan inte kan bestämma mig för vad jag ska beställa.

Efteråt går vi ut på gatan igen.

Det vita afrikanska ljuset skiner på våra huvuden, gatan badar i det, och gör att den dammiga asfalten lyser vit. De avgasstinkande lastbilarna, tutandet, myllret av människor. När vi kommer runt hörnet glänser vår turkosblå Opel, reflexerna i glaset blixtrar till. Och vi får syn på det nästan samtidigt. Den uppbrutna dörren. Och det länsade bagageutrymmet.

Man lämnar inte en fullastad bil obevakad på gatan, vad tänkte jag på?

Pappa klandrar sig själv.

Vad mamma tänker vet jag inte, men jag tror att hon genast börjar tänka på hur hon ska få tag på nya kläder till oss tre, till mig och mina bröder. De har inte packat lika noga, och har fortfarande en del kläder kvar på skolan. Jag har blivit av med precis allt.

Klarinetten! Det är det som är mest värdefullt så därför är det den jag tänker på först. Samtidigt är den lättast att klara sig utan.

Hur ska vi få tag på kläder?

Det går inte att få tag på jeans. Det finns inte några vanliga t-shirts någonstans. I butikerna säljs bara kläder i syntetmaterial, och det är alldeles för svettigt att ha på sig. Det är ingen av oss som kan stå ut med det. Vi vill ha kläder i bomull. Det finns också kangor och skjortor sydda i traditionellt mönstrade tanzanska tyger. Går det att få tag på underkläder? Strumpor? Flicktrosor i bomull?

Ryktet sprider sig.

Redan samma kväll träffar vi andra svenska familjer på en middag. Och jag får en t-shirt av en mamma. En vit t-shirt med trycket Bahco på bröstet. Den är i herrstorlek. Den är för stor och den är hemsk. Jag provar att kavla upp ärmarna lite. Och jag säger tack.

Innan vi lämnar Dar es Salaam får min bröder skjortor från marknaden. Mamma köper tyger.

Det lovet syr mamma nästan hela tiden.

Hon syr snickarbyxor åt oss alla tre. Jag får ett par vita med dubbla blå sömmar, sydda precis som ett par riktiga jeans. Hon syr en batikklänning med knytband på axlarna. Jag får en kjol som är ljusblå och vit. Hon letar i sina egna lådor och hittar någon blus och en röd t-shirt som passar mig. Av ett afrikanskt tyg i svart och orange syr hon en tunika. Jag vill att den ska vara rak, men hon tycker att en flicka ska ha insvängda sömmar i sidorna så att den blir mer figursydd.

Nu när jag skriver kommer jag på att den tunikan ligger i mina barns utklädningslåda. Jag letar fram den och tar en bild. Jag måste ha vunnit diskussionen om sidsömmarna för den är ganska rakt sydd.

Jag följer med mamma till den lilla butiken, dukan, i byn. Kanske hade kvinnan i butiken just den dagen fått in några varor. Hittade vi det ljusblå och vita kjoltyget där?

En dag följer jag med mamma och vår hushållerska Mama Faraja till den stora marknaden i Makambako. Mamma och jag är de enda vita människorna där.

När det är marknadsdag kommer människor långt ifrån för att köpa och sälja. De breder ut tygstycken på det torra gräset på marken och lägger fram det som är till salu. Majskorn i lagom stora högar. Torkade bönor. Sötpotatis och pumpa. Mapera, guavafrukter. Ananas. Bananstockar och citroner. Lerkrukor, korgar och metallkärl. Här finns även medicinmän med underliga små burkar uppradade på sina röda tyger framför sig.

Pappa är bekymrad över medicinmännen. Ibland kommer väldigt sjuka människor till sjukhuset när medicinmännens kurer inte har hjälpt, eller gjort dem ännu sjukare.

Men det finns saker att lära sig också. De har något slags bladomslag som gör att svårt infekterade sår läker. Sådant intresserar min pappa, som är specialist på infektioner. Och ifall någon blir galen – pappa säger att det skulle kallas psykos om det var i Sverige – ordnar de en byfest och tvingar den som förlorat förståndet att vara vaken i flera dygn i sträck. Det verkar också hjälpa.

Det är massor av folk på marknaden. Kvinnor som bär sina småbarn på ryggen, fastknutna med en kanga. Många har matchande mönster på bärtyget och på kjolen. Det finns hönor till salu. Här köper man dem levande och slaktar själv.

Mamma har med sig kameran, men man kan inte fotografera här. Folk tror att man tar en bit av deras själ när man tar en bild. De tycker att kameror är skrämmande. Man får inte fotografera även om man skulle fråga, och mamma vågar inte chansa.

Det blir en enda bild från den här dagen. Mama Faraja och hennes flickor Faraja och lilla Upendo, kärlek, ställer upp, och när mamma tar fotot så tror människorna i bakgrunden inte att de kommer med.

Jag tror inte att vi hittade några kläder till mig från marknaden i Makambako. Vi köpte krukor, en bastmatta och en knippa bananer.

Jag är tretton år och jag har förlorat alla mina ägodelar. Alla mina kläder. På skolan har jag bara lakan, överkastet och handduken kvar. Jag tror att jag tänker att det inte gör något. Det är bara saker och det är inte så viktigt att ha några särskilda kläder. Det är kanske lättare att inte bry sig så mycket om saken, när det ändå inte går att göra något åt det? Jag har vant mig vid att inte ha. Jag behöver inget speciellt.

Ingen annan på skolan har särskilt mycket i sina garderober. Alla kommer från olika länder och kulturer och det finns inget gemensamt mode, ingen särskild stil man måste ha. Inget som är rätt, inget som är helt fel. Butikerna i landet har samma tunna sortiment oavsett om man har mycket eller lite pengar. Det finns inget att köpa. Så jag använder den vita Bahco-tröjan.

Men kanske bryr jag mig ändå lite grann?  Jag är avundsjuk på mina två norska kompisar S och T som har fått varsin jerseyklänning från Norge. De är så snygga. Tvärrandiga i marin stil med knytband i midjan. Ingen därhemma kommer på att de kan skicka en klänning till mig.

Jag tror inte att jag behöver någonting. Men de få saker jag har spar jag ändå på. Jag har dem fortfarande kvar. Den där tunikan gick att gräva fram bland barnens saker. Och mitt överkast från internatskolan och en blårandig badhandduk märkt med mina initialer finns i ett skåp.

I Ilembula har jag bara några få saker som är mina. Ett par porslinsprydnader som jag tagit med från Sverige. Jag är rädd om dem och har aldrig tagit med dem till skolan. De står hela tiden på hyllan vid min säng hemma i vårt hus.

Flera månader efter att vi kommit hem till Sverige så anländer packningen från Afrika. Då är inte mina porslinsfigurer med. Det var trångt i packningen och min mamma och min lillasyster har gett bort dem till några skolkamrater till min syster. Jag är förtvivlad.

Det är en oförutsedd reaktion och min mamma och min syster blir ifrån sig. Det var bara två små billiga saker. De är väl lätta att ersätta med något annat? Hur skulle de kunna veta att de kunde betyda så mycket? Att just de var så viktiga? Jag gråter.

Min lillasyster tar av sin veckopeng och köper nya porslinsfigurer till mig.

Men det hjälper inte. De nya sakerna har inte varit med mig på den långa resan från Sverige, till Afrika, och tillbaka igen.

Om de där porslinsfigurerna hade följt med tillbaka till Sverige, om jag hade kunnat packa upp dem och ställa dem på hyllan bredvid sängen, så hade jag kunnat titta på dem ibland. Jag sett att de också hade varit med om alltsammans.

——-

Bilderna:

Mama Faraja, Faraja och minsta flickan Upendo ställer upp på ett foto när vi besöker den stora marknaden i Makambako. Vi köper lerkrukor, en bastmatta och bananer.

Tunikan mamma sydde när jag hade blivit av med allt.

Dukan, den enda lilla butiken i byn.

Överkastet från skolan. Fortfarande finns det i mitt skåp.

Allvarligt

Mamma, min syster och jag åker i vår blå Opel tillbaka till Moshi från Marangu turiststation. Det är mitterminslov och vi ska vara tillsammans medan pappa och mina bröder bestiger Kilimanjaro.

Jag har tänkt på de här dagarna i Moshi, men jag minns ingenting. Var bodde vi? Jag vet inte.

Det finns en rad bilder från skolan. Öde, stängd, nästan inga andra barn är där. Några syns till ute på fotbollsfältet bara, de som blivit kvar på internatet under lovet.

På en bild syns min syster där hon går över lekplatsen.

Vi var väl där och tittade, och mamma fotograferade.

Bilderna är betydelsefulla. De är de enda som finns från skolan, där jag och mina bröder tillbringade så mycket av tiden i Tanzania. Bilderna är som vita canvaser, här kan jag med fantasin måla in mina vänner. Hur vi rusar till omklädningsrummet vid poolen för att byta om till gympan. Jag målar om bilderna till regnperiod: fotbollsfältet är grönt, diket är fullt av vatten och lera, och regnet öser ner över våra huvuden när vi går ut till idrottslektionen.

På bilderna är det torrt och tomt.

Några av fotografierna måste ha tagits första dagen på lovet, när de kom till Moshi. Mamma har fotograferat mina bröder på varsin sida om sin husmor, Mama Adams.

Jag och pappa är också med. Jag tror att den bilden också är tagen vid mina bröders internathus Kijito.

Pappa är glad. Jag vet att han är glad för att han är med oss. Jag är allvarlig. Luggen är  som en gardin för ansiktet, nästan fördragen.

Det finns ytterligare en bild på mig från de här dagarna. Jag står utanför mitt internathus Kipepeo. Där har jag samma allvarliga min.

Är det bara en slump? Är det två allvarliga ögonblick som fastnat på film i mammas kamera? Var jag glad annars? Kanske är det ovant att träffas igen när det gått så många veckor sedan sist, och de här bilderna togs under de första timmarna tillsammans.

Jag zoomar in. Jag tittar på flickan som är jag.

Hur känns det inuti när det ser ut så där i ansiktet?

Det är ju mitt ansikte.

Musklerna i kinderna och kring ögonen, det är som om de är avstängda, eller lama. De kan inte dras åt i någon min, de avslöjar ingenting. Musklerna i munnen och halsen är i samma tillstånd, det går inte att säga något.

Skikten av tid och åren som går.

Att bli vuxen och lära sig konsten att le, även om det inte når ända till ögonen, även när glädjen inte finns. Att lära sig tala, sätta ord på känslor, att kunna säga att allt är bra, även när det inte är det. Eller att säga som det verkligen är, till någon som älskar en.

Jag tittar på bilderna och ser att jag ännu inte har lärt mig.

Känslan sitter i ansiktet.

Jag fäster den allvarliga minen i mitt ansikte igen. Jag känner vad som händer i musklerna kring ögonen, i kinderna, i läpparna och halsen. Det har gått 36 år men jag känner igen det. I mig blir det tyst.

———–

Pappa och jag, han är glad, jag är allvarlig. Utanför Kijito, mina bröders internathus.

Min syster S går över lekplatsen.

Några elever är kvar på internatet trots att det är mitterminslov. 

Allvarligt.


Vill du läsa hela historien (det är över 60 avsnitt nu), så börjar du här.

 

Att gå upp och gå ner

Berget är alltid där. Som en närvaro, ett mäktigt massiv som allting utgår från. Man är alltid på väg upp mot berget eller ner därifrån. Jag går uppför backen till skolan varje dag med berget framför mig, som vanligt omgärdat av några skira, vita morgonmoln. Det är här det börjar, vid Kilimanjaros fot. Om jag skulle fortsätta längs vägen, bara fortsätta gå förbi skolan och inte sluta gå, så skulle jag till slut nå ända upp, till den runda toppen, höljd i sin vita glaciär.

Kilimanjaro. Det är Afrikas högsta berg och att bestiga det tar fem dagar. Det är ett äventyr och jag har hört många berätta om hur det är. Höjdsjukan, som man inte kan förbereda sig på. Några klarar det, andra inte.

Det sägs att det är en fördel att inte vara så vältränad. Vissa påstår att de som klarar det bäst är rökare och medelålders kvinnor. De tål den tunna luften utan att blir sjuka. De behöver inte så mycket syre.

De som berättar det skrattar ofta lite, eftersom det är vanligare att unga, vältränade män mår dåligt av syrebristen. Det är lite löjeväckande att det är just de som skulle kunna klara det bäst, som får huvudvärk, kräks, blir yra och omtöcknade. Som måste vända om. Som får avbryta.

De som ska bestiga toppen vandrar uppför längs en stig i tre dagar. Bärare och guider följer med, och på nätterna sover man över i övernattningsstugor vid första, andra och tredje hyddan. Genom skogen, över gräsfält, uppför grusslänter. Den sista natten vilar man bara några timmar innan man påbörjar den sista sträckan ända upp till toppen, över glaciären, till Uhuru Peak. Sedan vänder man om och går tillbaka till andra hyddan. Det går fortare nerför. Den femte dagen kommer man tillbaka till turiststationen.

Jag följer med på en utflykt som skolan arrangerar. Vi som är yngst får gå till första hyddan. De äldre fortsätter till andra innan de vänder.

Vandringen går längs en stig, uppför, uppför, uppför. Ett mörkt, brunrött spår som leder fram bland höga ormbunkar och buskar. På varje sida växer skogen tät, det är många höga träd vars kronor bildar ett skuggande tak ovanför oss. Det är dunkelt, slöjor av dimma vilar i buskagen, marken och löven är fuktiga. Vi går en hel dag, i ett långt led. När solen någon gång når ner på stigen ångar det om marken och det blir varmt.

Då och då möter vi någon av de unga män som arbetar på berget. Ibland passerar en av dem och försvinner framför oss på stigen, han går snabbt på bara fötter, klädd i en tunn skjorta. De är så vana att de kan gå ända upp till tredje hyddan och tillbaka på en enda dag, påstår någon.

När vi kommer fram öppnar sig en glänta med tjockt grönt gräs och där ligger hyddorna. Det är trähus som påminner om något jag sett på bilder från Norge eller Alperna. Här ska vi övernatta.

På kvällen ligger vi i sovsäckar i sovstugan. Någon har med sig ficklampa, och vi ligger där, tätt ihop, och pratar tills någon vuxen säger att vi ska släcka.

På morgonen är det kallt och dimmigt. Jag huttrar i den råa luften och tar på mig alla kläder jag har med mig. Vandringen ner börjar. Vi är fortfarande mitt i skogen. Det är ingen känsla av att befinna sig högt upp, man ser ingen utsikt. Det är mitt i backen. Upp till berget, och ner ifrån det.

På mitterminslovet, det är någon gång på våren 1981, kommer mamma, pappa och min syster S till Moshi. Pappa och mina bröder ska bestiga Kilimanjaro.

De ordnar med ryggsäckar och packning och hyr en del utrustning på turiststationen i Marangu. På bilderna ser jag mina gängliga bröder i tonårskroppar. T-shirts, shorts och gympaskor. Pappa med sin glada min och sitt stora skägg, mager på grund av det hårda arbetet på missionssjukhuset. Bredvid dem står ryggsäcken och på den hänger lånade vandrarkängor. Bakom dem skymtar början på stigen.

Mamma, min syster och jag vinkar av dem. Fem dagar senare åker vi tillbaka för att möta dem. Har de klarat det?

Vi möter en som är stillsamt triumferande. Och två som fått vända. Min bror O är den enda av dem som nått ända upp till toppen. I många år har han en t-shirt uppsatt på väggen i sitt pojkrum. ”I have climed Kilimanjaro – have you?”

För min andra bror krånglar utrustningen. Blöta skor och blöta strumpor, skavsår och köld. Han och pappa blev tvungna att bryta vid tredje hyddan.

I familjens fotoalbum och diabildslådor finns pappas fotografier från vandringen. Jag har sett de fantastiska blommorna och växterna, en del så stora och andra i så sällsamma former att de ser ut att komma från en sagovärld.

————–

Jag tror att skolans utflykt gick från Marangu till Mandara huts, vi började på 1860 meter ö h, och vandrade till 2 715 meter ö h på en dag.

Pappa och mina bröder gick troligen The Marangu Route, via Gillman’s Point, mot Uhuru Peak våren 1981.

Bilderna: Min bror L vid första hyddan, Mandara huts (tror jag). Här har jag också varit, men det finns det inga bilder på.

Min pappa och mina bröder, på väg uppför berget.

Ögonen

Det är något med ögonen.

När han tittar på mig så är det något som händer med ögonen. Det är som att blicken hakar fast och det går inte att släppa taget. Jag kan inte titta bort.

Det är på rasterna det sker. Alla kommer ut ur klassrummen samtidigt och den korta stunden mellan lektionerna är det fullt av elever i olika åldrar i korridorerna. I trängseln får jag syn på honom och när han tittar på mig så händer det där med ögonen. De fastnar i hans blick, några långa sekunder tills någon av oss tittar åt ett annat håll.

Det är alltid en grupp som står och pratar och skrattar. Han är mitt i bland dem när våra blickar möts. Sedan fortsätter han prata och skämta, och han är livlig och glad och viftar med armarna, han står aldrig stilla. Och så tittar han på mig igen. Blicken letar sig fram över och mellan alla andra som rör sig i korridoren och krokar i min blick.

Jag säger inget till någon. Blicken hakar i och det är korta ögonblick som fyller mig med allvar.

A är den sötaste pojken på skolan och han är klasskompis med min bror O och bästa kompis med min svenska kompis P.

När någon gillar en pojke så blir det alltid på samma sätt. De viskar och de fnissar. Hemligheter ska bevaras, men kan lika gärna avslöjas på de mest pinsamma vis.

Det är inget i det som pågår som jag vill anförtro någon av mina vänner. Inget i detta får mig bli full i skratt. Jag vet inte ens om det är så här det känns när man gillar någon. Han är skolans sötaste pojke och när han tittar på mig så kan jag inte titta bort.

Det håller på hela terminen.

Blicken som hakar i, och känslan. Det är något som är stort och allvarligt och ömtåligt, och det får mig att vilja hålla mig undan, långt borta från honom. Det gör mig förlägen och blyg. Samtidigt: det går inte att hejda ögonen som letar efter honom.

Till slut kommer min bror med ett brev från sin klasskamrat.

Det är bara någon vecka kvar innan lovet.

Vi ska träffas. Jag stannar kvar efter skolan. När det tystnat i korridorerna och alla gett sig av så går vi ut på lekplatsen tillsammans. Jag sätter mig bredvid honom på en bänk i skuggan av ett träd. Han är den sötaste pojken på skolan och han håller mig i handen och det är en känsla som fyller hela min kropp. Det känns oroligt i magen. Det går bara att ta korta andetag. Luften vänder en liten bit ner i strupen, som om det är för trångt i lungorna. Han pratar och jag kommer inte på något att säga. Min tunga går inte att använda som vanligt, jag kan inte forma några ord med min mun. Han håller mig i handen och det är spänt och det är allvarligt.

Sedan tar terminen slut.

Vi är hemma på lovet, hela familjen är tillsammans.

Jag och mina syskon sitter kring köksbordet och spelar mah jong till långt in på kvällarna, tills elektriciteten stängs av och vi får tända fotogenlamporna i stället. Vi blir smått besatta av att få pong och kong, vindar och drakar, pongspel och färghand. Varje omgång av det kinesiska spelet tar många timmar och vi spelar varje dag och varje kväll.

Mamma och pappa jobbar på sjukhuset och vi är hemma på dagarna. Mama Faradja lagar mat och tvättar och sopar gårdsplanen. Trädgårdhjälpen Jemsi hackar i grönsakslandet och passar kycklingarna när de är ute och pickar bland buskarna så inte katten Napoleon kommer för nära.

Allt är som vanligt.

Pappa har haft fullt upp med hönsen medan vi varit borta på skolan. Vi har en liten hönsgård med hönor i olika bruna färger. Här finns också en argsint tupp med vassa sporrar. Man får akta sig när man går in och hämtar ägg. Och när någon höna börjar ruva så får hon flytta in i vedboden intill för att kycklingarna ska klara sig undan tuppen.

Det första som hänt är att en liten kyckling har trillat ut genom glipan under vedbodens dörr och brutit benet. Pappa har tagit hand om den. Med hjälp av tändstickor och sytråd har han försiktigt spjälat det lilla benbrottet och kycklingen har överlevt.

När vi kommer hem på lovet skuttar den runt bland de andra små kycklingarna. Och i hönsgården är det en höna som har något fel på sina fjädrar. Hon är alldeles dunig fastän hon är fullvuxen. Tuppen och de andra hönsen har hackat på den så den har fått ett sår på ryggen. Den hönan har pappa också tagit hand om. Han har sytt såret på ryggen och hönan har till och med fått en liten kur med penicillin. Nu är den tillbaka i hönsgården med sitt fluffiga dun och sin kala fläck på ryggen.

Jag är på väg ut i köket när jag möter pappa och han passar på att ge mig en kram. Det är bara ett ögonblick, och som den här historien är, så fylls den av sådana ögonblicksglimtar ur mitt minne.

Han tar fatt i mig för att ge mig en kram, precis som vanligt. Jag är pappas flicka och vi barn växer upp med ömhet och kramar från våra föräldrar.

Men jag känner att det inte alls är som vanligt. Min kropp är annorlunda. I kramen blir jag medveten om de små ärtorna på min bröstkorg, ärtorna som ska växa till bröst. Kroppen har blivit ett ovant fodral, den växer och förändras och den är inte längre min vanliga barnkropp. Barnkroppen som brukar krama mina föräldrar har förvandlats under tiden jag har varit på internatskolan. Jag har inte vant mig vid den, och mina föräldrar har inte varit där medan det skedde. Jag känner mig förlägen inför min pappa.

Jag slinker ur famnen, jag vill inte kramas. Det känns konstigt.

Han tittar på mig, undrande. Jag ser att han inte förstår och att han blir sårad och det känns ännu värre att jag sårar hans känslor. Han vet ju inte vad som hänt. Han förstår inte varför jag avvisar hans kram.

Det är något som har hänt medan jag var borta: jag har fått en annorlunda kropp och jag har samtidigt blivit en främling för min pappa som jag älskar.

Jag säger ingenting, tittar bara bort och går ut i köket.

En dag på lovet får jag ett brev, adresserat till mig, Monika, PO Box, Ilembula Lutheran Hospital.

Jag sitter mitt i vardagsrummet framför balkongdörren till terrassen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag slätten med sina rutor av shambor med gröna majsodlingar, och vid horisonten Livingstonebergen som en mörk skugga långt borta. Jag sprättar upp brevet med fingret och i kuvertet finns färgglada klistermärken, några tuggummin och ett brev . Det är små men dyrbara presenter som han har skaffat särskilt till mig, det går inte att köpa sådana i någon affär i Tanzania. Jag läser brevet. Det är från A och det handlar om hur mycket han längtar efter mig. Det är många handskrivna, känslosamma rader.

Jag läser brevet. Jag sitter för mig själv mitt i vårt vardagsrum i huset i Ilembula. Det är dag, solen skiner utanför och det är ljust och stilla i rummet.

Jag läser vad han har skrivit och inom mig är det två världar som frontalkrockar. Jag sitter alldeles stilla. Det dånar inombords.

Vem är det här brevet till? Flickan som det är skrivet till finns hon ens på riktigt? Finns hon här? Hon hör hemma i den andra världen, på skolan. Och flickan jag är här och nu, känner hon ens den här pojken?

Det är en klyvning inom mig. Jag är delad i två. En flicka när jag är hemma med familjen, och en annan när jag är på internatskolan. Och brevet får mig att känna mig främmande inför alltihop, inför mig själv. För ett ögonblick får brevet från den här pojken, och vad han skriver att han känner för mig, mina två världar att kollidera med varandra. Det är en krasch som hotar den sköra balansen jag har ordnat för mig själv.

Jag vet hur jag ska göra för att det ska bli lugnt igen. Det är lätt. Inom mig blir det tyst. Det är ingenting. Jag tänker inte på honom mer. Jag svarar inte på hans brev. Han är ingenting. Jag är ingenting.

Lovet tar slut och vi åker tillbaka till skolan.

Det är i trängseln mellan två lektioner som det händer första gången. Han får syn på mig och jag ser hans glada ansikte när han skyndar sig emot mig. Han är ivrig och tränger sig fram mellan eleverna utanför klassrummen. Och jag vänder mig om och går därifrån innan han hinner fram.

När jag går in i klassrummet ser jag en glimt av honom, skolans sötaste pojke. Han har stannat upp och står och tittar efter mig. I hans ansikte ser jag att han är förvånad, och besviken. Han förstår inte. Han vet ju inte vad som hänt.

Jag håller mig undan. Jag tittar ner, går åt ett annat håll. Jag ser till att vi aldrig träffas. Det fungerar. Det är lugnt.

Men ögonen kan jag inte styra. Inte alltid. De letar efter honom och när våra blickar möts ser jag att han är sårad och arg. I mig är det tyst; en tyngande ljudlös känsla av något som trycker över bröstet.

Den sista dagen på skolan ber jag honom skriva i min autografbok. ”From what I’ve known of you, you’re really nice. It’s sad to see you and O go”. Ett kort ögonblick, när han räcker över boken till mig, så håller vi i den samtidigt.

Bilderna nedan:

Min syster, jag och pappa på vandring.

Mama Faraja passar hönsen på vår gård framför huset i Ilembula.

Katten Napoleon.

Jemsi, trädgårdshjälpen, och mama Faraja, hushållerskan.

Mamma i vårt vardagsrum i Ilembula.

Läs historien från början.

Rosor är röda, violer är blå

Jag sitter i min bänk i klassrummet. Det är en av de sista dagarna på skolan innan vi ska åka hem till Sverige. Jag väntar spänt på att lektionen ska ta slut. Jag tänker på den lilla boken som ligger i väskan. Min autografbok. I dag måste jag be dem skriva i den. Jag är svettig om händerna.

Alla har en sådan liten bok. Jag har skrivit i flera redan. Det brukar vara de som snart ska sluta på skolan för att åka tillbaka till sitt hemland, eller flytta någon annanstans, som går runt med böckerna.

Nu, 35 år senare, tar jag fram boken med texten Autograph tryckt med versaler på framsidan och läser hälsningarna, skrivna med barnsligt runda, förhoppningsfulla bokstäver:  ”Glöm mig inte!” ”Lycka till i livet!” Adresser. Namn. Små verser på rim. ”Rosor är röda, violer är blå.”

Remember M
Remember E
Put them together and remember ME
(I will always remember you)
Smile, Jesus loves you
Love from Annu

Jag bläddrar i den lilla boken. Läser de små verserna och minnesorden. Blundar, försöker minnas. Några ansikten kommer tillbaka. Jag bläddrar vidare, blir osäker på vem som egentligen hette vad. ”Remember me”. Minns jag Annu? Minns hon mig?

Jag har bett flickorna i internathuset skriva i boken. Vi bor ihop, som syskon. Några av sidorna är daterade våren 1980, och det är långt kvar tills jag ska lämna skolan. Att skriva i autografboken redan nu är mest på skoj. T med sitt röda hår, och H med ljust hår och glasögon, de minns jag:

Hi Moni!
Monika the great, born in a plate, in 1978.
Monika the bum, born in a drum, in 1971.
No one loves you more than I,
So now I write in this book of thy.
Lots of love and ? From Tina

Monika,
If at first you don’t succeed, try, try again.
I hope you will think of this little verse in tests, exams and most important your future life.
Lots of love, Heidi
Remember your roommate!

Någon gång när vi träffar familjen L i Dar es Salaam så skriver mina kompisar S och P i boken:

Dear Monika,
It makes me cry
It makes me laugh
To know you want my autograph
Lycka till!
Love from Sara

To Monika!!
Rose is red
My heart is sad
A few jokes from you
Will make me glad

Monika is your name,
Happy is your life
Lucky is the man
Who takes you as his wife
Good luck from Petra

Att vi ska skiljas åt och återse varandra i Sverige någon gång i framtiden, det tänker vi inte på. Det är så långt dit.

Men visst träffas vi igen efter Tanzania. Våra familjer fortsätter hålla kontakten. Vi hälsar på varandra och när jag så småningom, som ung vuxen, flyttar till Stockholm är det hos familjen L jag får bo i början.

Hösten 1980 skriver min norska rumskompis G i boken. Det är allvarliga ord och hon är en allvarlig flicka. Hon är som jag, vi försöker göra allting rätt.

Monika,
Tro ikke alt hva du hörer,
Si ikke alt hva du vet
Da sparer du mange törer på sinn och samvittighet
Fra Gro

Det syns att jag bett de viktigaste, de som är de närmaste vännerna, att skriva och de har lånat med sig boken och ansträngt sig för att skriva något fint. De ritar omsorgsfulla teckningar och skriver genomtänkta rader.

Min indiska klasskompis R ritar två röda hjärtan:

My heart looks like this when you are with me,

Och ett blått:

My heart looks like this when you leave!

Dear Monika,
Writing on a page of pink is just a waste of ink. But writing on a page of blue, shows that I like you!
Don’t forget the times we have had together in the class!
Lotsa luv, Rishi

R med sina vackra händer. En av gymnasieflickorna i internathuset bredvid vårt, hon som lånade mig sina skor när jag gick på disco, skriver också i min bok. Och jag får en adress i Calcutta. Många år senare tänker jag på henne, hon som var klok och snäll, och jag undrar var hon finns. Jag fick aldrig något svar på brevet jag skickade till hennes adress.

Dear Monika,
”Suffering is common to all; life is a wheel and good fortune is unstable.”
Good luck in the future & it was nice knowing you!
Sushmita

Jag bläddrar i boken, fram och tillbaka. Jag har bett klasskompisarna och internatkompisarna och några lärare att skriva. De som var mina vänner minns jag allihop. Men det är andra som också skrivit, klasskompisar som jag inte kände så väl. Några av deras ansikten kommer tillbaka. Några jag kände och kommer ihåg finns inte med. Andra blandar jag säkert ihop med varandra, och några minns jag inte alls.

To Monika
Down the Valley
Carved on a rock
Were three small words
Forget me not
Per

Nej, Per som var dansk, honom kan jag inte komma ihåg. Inte heller Jakob:

To Monika
I saw you in the ocean
I saw you in the sea
I saw you in the bathtub
Ups pardon me
Jakob Ejersbo

Jag kommer inte ihåg Jakob, men jag har en av hans romaner i min bokhylla. Jag skriver hela namnet, för jag vet att den danska pojken vars anletsdrag jag har glömt – är död. Han blev så småningom författare i Danmark och skrev en kritikerrosad roman om internatskolan vi båda gick på. Liberty gavs ut på svenska av Albert Bonnier förlag år 2012.

Jag bläddrar, minns och konstaterar allt jag glömt. Men samtidigt kommer jag ihåg mig själv. I den här kretsen av barn och vuxna, på den här platsen i norra Tanzania, på skolan vid Kilimanjaros fot, långt från mina föräldrar och min lillasyster, och ganska långt från mina bröder också, så finns en flicka som är jag. De här korta raderna, alla skiftande färgpennor och skrivstilar, människorna som hållit i pennorna och tänkt på mig när de skrev. För dem fanns jag på ett särskilt sätt. Ingen annanstans, eller i någon annan tid, finns jag riktigt på samma sätt. De tramsiga verserna präntade med barnsliga bokstäver blir som en spegel, och jag kan ana bilden. En flicka som är glad och lite galen, optimistisk och busig, smart och intresserad av saker… så skrev Saika om mig 1981.

When the words I write here
Are dim on the page
And the leaves of this book
Are yellow with age
Still think of me kindly
And do not forget
That wherever I am, I’ll remember you yet!
M – merry (mad too)
O – optimistic
N – naughty
I – intelligent (I think)
K – keen on lots of stuff
A – absolutely everything
Saika

Min danska rumskompis K har skrivit i boken, ett helt uppslag. Hon har klippt en slinga av sitt hår och tejpat fast en fläta i form av ett hjärta i boken. Mitt i hjärtat: M+ K.

Hei Monika
? And Monika went up the mountain, don’t know what they did up there but now they got a daughter.

Hon har ritat en liten hundvalp med en pratbubbla där det står: ”Remember me”. Det är kladdigt och klottrigt men inte där hon skriver sin adress. Där syns varje bokstav tydligt. Det är en gatuadress i Köpenhamn. Och årtalet 1982. Det är där hon kommer att finnas 1982.

När hon skriver i boken så är det lika roligt och fnissigt som vanligt. Just då tänker vi inte på att det roliga vi har, samhörigheten i vårt rum på Kipepeo, snart kommer ta slut. Men hon skriver sin adress så tydligt att det inte går att läsa fel – och jag lär mig den utantill.

Det är 1980 och jag skrattar åt vad hon skrivit i min bok. Men mitt i skojandet i den här minnesbilden, så tycker jag mig kunna se, just i den tydligt präntade adressen, att vi inte vill att det ska vara hejdå för gott. Vi vill hitta varandra sedan.

Ingen av oss har en aning om att K är den enda av mina ickesvenska internatvänner från International School Moshi som jag någonsin kommer att träffa igen. Två år efter Tanzania, i juli 1983 när min familj semestrar i Skåne, så tar jag färjan över och hälsar på henne i Köpenhamn.

Men då känner vi inte varandra längre. De flickor vi var när vi delade rum på internatet finns inte längre, de har vi lämnat bakom oss, eller begravt inom oss, och vi hittar inte fram till varandra. Det är inte samma sak. Vi är inte desamma nu när vi inte längre är kvar i Tanzania.

Jag sitter i min bänk i klassrummet, en av de sista dagarna på den sista terminen på skolan i Moshi. Mina handflator är svettiga. Jag bävar. Jag vet inte hur jag ska våga, men jag vill och jag måste. Jag måste ta fram boken och be dem skriva i den. Jag har skjutit på det. Inte vågat. För nu är det min tur att vara den som ska åka härifrån. Det är en tung känsla i kroppen. Jag vet inte vad det är, det är svårt, kanske är jag ledsen, kanske är jag för blyg.

De andra stannar kvar här. Jag kommer att förlora dem när jag åker. Jag kommer att förlora mig själv, den flicka jag är när jag är här, med dem. Jag kommer att mista Tanzania. 35, 36, 37 år kommer gå, och jag kommer inte att återvända. Det är en hel värld som jag försöker fånga och hålla kvar i den här lilla boken. Anar jag allvaret och vidden av avskedet?

Nu är lektionen slut och jag tar upp boken ur väskan. Självklart vill kompisarna i klassen skriva i den. De trängs runt min bänk och skriver en efter en.

Sedan går jag ut till korridoren utanför. Det finns fler jag vill fråga.

Vid klassrummet intill vårt står några av min bror O’s klasskompisar och pratar. De är ett år äldre och där är svenska P och hans kompis A, och de söta tvillingarna. Jag går närmare med boken i handen. Terminen är snart slut, alla vet vad det handlar om när någon kommer med en sådan bok. Och de vet att jag är en av dem som ska åka. Jag frågar P om han vill skriva. Men när han öppnar boken och ska börja, så norpar en av tvillingarna pennan ur hans hand.

Dearest loving Monika
Patrik really loves you but he’s too proud. (Just a joke eh) Do not take it serious but the problem is my pen tells me that it is true. (actually just joking).

De skrattar och retas med varandra, och med mig. Jag står bredvid med bultande hjärta. P tar tillbaka pennan och bläddrar fram en ny sida i boken:

Dear Monika
I thought I’d write an other autograph since the one Haikael wrote was a bit soppy! I’ll have to say goodby to you now but that doesn’t matter so because I’ll see you in Sweden! Have a good trip back, and good luck in the future!
Love Patrik

Och P har rätt. Något år senare träffas vi i Sverige, han kommer och hälsar på hemma hos oss i vår stad i norr. Det är inte hejdå för alltid. Men hade H också rätt, var han lite kär i mig?

Jag står kvar med P och de andra. Och hoppas. A är den finaste pojken på skolan. Kommer han också skriva? Om han inte gör det, vågar jag be honom? Jag står kvar med min bok. Han tar över den efter P.

Dear Monika
From what I’ve known of you you’re really nice. It’s sad to see you and O go.
X
AHM (angus)

Att skriva berättelsen om tiden i Tanzania är som att lägga pussel med minnesbilder, foton, ledtrådar och det får mig att minnas. Och den här sidan där A har skrivit till mig. ”From what I’ve known of you”… Från det lilla jag har känt dig. Då minns jag: Vi var väl ihop en kort tid – jag och den finaste pojken på skolan? Men när var det? Och vad hände?

Han stänger boken och räcker över den till mig. Ett ögonblick håller vi i den samtidigt.

 

———-

 

Här är hela boken, jag skriver ner alla hälsningar på sina orginalspråk.

Lots of love from your dear friend, Bo.

Kjäre Monika
Hva er en blyant uten ark?
Hva eren by uten park?
Hva er en fatter uten mutter?
Hva er en Monika uten gutter?
Jeg önsker deg lykke i alt du gjör i verden.
Hvis du vilskrive til meg er adressen…
Hjärtlig hilsen Trine

Roses are red
Violets are blue
Sugar is sweet
And so are you
Love John

Monika,
I have enjoyed having you in art class & elective! You’re talented. Keep at it! Best wishes!
Salli
1980

To monika
Its been a pleasure to have met you although we don’t have a lot of friendship. Keep cool but not cold.
Roberto

Hi ya Monika.
I don’t have much to say but that I am gonna miss your silly face. If you want to write me here is my address…
Marlynne

Dear Monika
I’ve enjoyed having you in my class. And I’ll miss you very much. Live long life, forget me not. Lotsa luv, Victoria

The higher the mountain
The stronger the breeze
The younger the couple
The harder the squeeze
Remember me. Sam

Kjäre Monika!!
Ja i morgen er det ”End of term”. Jeg synes at det er trist at du skal dra, men… Får håpe at du får en fin reise tilbake till Sverige da. Mange hilsener fra Trude

Dear Monika,
Good luck. Have fun in Sweden.
Shanti

To Monika
If wisdoms ways you wisely seek
Five things observe with care
To whom you speak
Of whom you speak
And what, and when, and where.
Remembering you
Soili

To my friend Monika,
Remember I
Remember R
Remember E
Remember N
Remember E
Put them together and you get Irene, your friend. May God bless you.
Some like three
Others like two
I like one and that is you
Your friend
Irene

A ❤ is not a token
A ❤ is not a toy
But if you want it broken
Just give it to a boy
Best wishes
Mick Gale,
Kipepeo 1981

To Monika
A little puff of wind
Coming from the heart
Trickles down the backbone
And now it’s called a fart
A fart is very useful
It gives the body ease
It warms the bed at night
And suffocates the fleas
Good luck and all the best in the future
From a good friend
Juliet

To Monika
Roses are red
Violets are blue
Sugar is sweet
And of course,
You are too
Good luck in the future
Lotsa love
Salma

Dear Monika
Its been nice knowing you and having you as a good friend. What a pity you are now leaving us down here in this blanking jail. Anyway as others write. Good luck in the future. With love, Anna

Dear Monika
It has been very nice knowing you even though it wasn’t for long. Have good fun in Sweden and study hard.
Some like 3
Some like 2
I like one and that is you
Good luck in your future
Love Miriam

Hello prity Monika
Please keep cool. I am here, Morten, and I am from Norway (of course). Please forget ME!

Karin

Dear Monika
I wish you luck for evermore! Keep smiling! Love from Tytti

Hej Monika!
Det er sidste dag i skolen, men jeg ved alligevel ikke vad jeg skal skrive. Vi bor ikke ret langt fra hinanden så jag håber at vi en dag ses igen.
Mange kärlige hilsner fra Kristina

Dear Monika,
Thanks for giving me this chance to write in your small book. It’s a pity you are leaving for good. Write to us & remember us. Love from Sarah

Kjäre Monika
Nå er det like för du drar til Sverige… Uhu, jeg kommer till å savne deg! Men du må skrive och her er addressen min.
Når berg og daloss skiller
og du meg ikke ser
Så husk att det var Sissel
Som disse linjer skrev
Hjertelig hilsen Sissel

Dear Monika
I wish you luck in the future.
Love,
Trine

Dear Monika,
Thanks alot for letting me sign your autograph.
Policeman, policeman
Do your duty
For here comes Monika
The world’s most beauty
Good luck in your future
Love from your schoolmate Masuma

Dear Monika
If at first you don’t succeed,
Try, try again
Don’t forget Sonja your friend

Monika,
By hook or by crook
I’ll be the last to write in this book.
Don’t forget me!
Love
Karen


Bilderna: Min autografbok fotograferad på en av mammas klänningar. Båda tygerna kommer från Nyumba ya Sanaa, en konsthantverksmarknad i Dar es Salaam.