Ankomst

Jag kliver ut genom flygplanets dörr och sedan är inget mer som vanligt. Det känns först i kroppen. Luften som är varm och tung och direkt lägger en hinna av fukt på huden. Ljuset, bländande vitt och starkt. Hettan steker på huvudet. Solen står nästan mitt på himlen ovanför och kastar en jätteliten skugga vid fötterna.

Sedan registrerar resten av mig det nya.

De första stegen på tanzansk mark går över landningsbanan mot den låga flygplatsbyggnaden. Mamma stannar och tar upp kameran. Trots att de så noga inpräntat i oss att det råder fotoförbud av alla offentliga byggnader. Det är ingen lek, landet har just avslutat kriget mot Idi Amins Uganda. De första minuterna i främmande land fylls först av fasa och sedan av lättnad. Inget händer.

(Så småningom blir bilden material till en rolig familjehistoria. ””Mamma, att du gjorde det!”)

Från det bländande ljuset in i den mörka byggnaden, ut i staden. Dofterna, husen, människorna, ljuden, palmerna, lukten från Indiska oceanen vid lågvatten.

Allt det som är nytt och främmande kommer jag att göra till mitt. Det ovana kommer att bli hemtamt.

Allt det främmande vi möter kommer att förändra oss.

Inget är sig likt.

Inget kommer någonsin mer bli sig likt.

Läs bloggen från början här: Jag, 1979